Samuel Johan Hedborn

SAMUEL HEDBORN (1783–1849) skrev redan som tioåring sin första psalm. Femton år gammal skrevs han in i Linköpings lärdomsskola för att börja studierna till präst. En dag då han vandrar omkring på kyrkogården därstädes får han syn på en yngling i färd med att klä en dödskalle med blommor; det är P.D.A. Atterbom och de båda knyter där en vänskap som skall vara livet ut. Under sina gemensamma studier i Uppsala kom de att bilda föreningen Musis Amici, som sedermera blev det litteraturhistoriskt viktiga Auroraförbundet.

Efter att under ett år ha arbetat som präst drabbades Hedborn av en djup depression, under vars mörka stjärna han i många månader kom att föra en rotlös och vilsen tillvaro. Under konvalescensen från sjukdomen år 1811, det han kallade sin ”kristliga korsskola”, skrev han de flesta av sina psalmer.

Sitt genombrott som psalmdiktare fick han med häftet Psalmer (1812). Ett tiotal av Hedborns psalmer intogs även i 1819 års psalmbok, där han var en viktig medarbetare till Johan Olof Wallin. Hedborn publicerade under åren 1812–20 också ett flertal dikter i Poetisk kalender. Han bidrog även till tidskriften Phosphoros med såväl Sonnetter som psalmer.

År 1835 gav han ut samlingsvolymen Minne och poesi, vilken omfattar såväl verk ur hans psalmdiktning som mer profana alster. Boken inleds med en poetisk självbiografi där Hedborn skildrar sin fattiga uppväxt och de prövningar som slutligt ledde fram till det liv i Herrens tjänst som han, redan från barndomen, eftersträvat.