Ernst Josephson

ERNST JOSEPHSON (1851–1906) utbildade sig vid Kungliga Konsthögskolan (dåvarande Konstakademien) i Stockholm. Under en fotvandring i Norge 1872 möter han ett forslandskap som gör starkt intryck på honom. Han skriver en dikt om Näcken och denne mytiske figur skall också återkomma i Josephsons måleri i flera verk; det mest kända torde vara ”Strömkarlen”.

Josephson reste under många år runt bland Europas stora konststäder, bland andra Florens, Rom, Asterdam, Berlin och Paris, där han också bosatte sig. Ekonomiska svårigheter ledde honom till diktandet och hans debutsamling Svarta rosor utkom 1888. Då hade han redan drabbats av svår själsnöd och en begynnande sinnessjukdom under vars inflytande han såg sig som en inkarnation av Kristus eller, stundtals, av någon av historiens stora konstnärer.

Genom vänners försorg kom han åter till Sverige och kunde, efter en tid på Uppsala hospital, återuppta måleriet där han rönte stora framgångar. I sin bildkonst var Josephson närmast impressionist eller förexpressionist i sitt intensiva utforskande av framför allt den mänskliga gestalten. Hans poesi präglas i stället av enkelhet och en innerlig naturkänsla med naivistiska förtecken. Ytterligare en diktsamling – Gula rosor – utgavs 1896.