Den bleka månen sken på mon,
av hunger tjöt i klyftan lon,
och hundens skall ljöd långt i byn;
men vandrarn gick vid skogens bryn,
i ödemarken låg hans tjäll.
Det var en kulen julekväll.

Han skyndade sin trötta gång
på stigen, överyrd och lång,
av barn och maka väntad hem;
han bar ett högtidsbröd åt dem,
på herregårn i byn begärt,
de själva länge bark förtärt.

Det börjar mörkna mer och mer,
då han en ensam gosse ser,
som sitter stum på drivans rand
och andas i sin kalla hand;
vid kvällens än ej släckta sken
han tycktes halvförstelnad ren.

”Vart leder, arma barn, din stig?
Kom hem till oss att värma dig!”
Så sagt, han tog den frusna med,
och hann omsider gårdens led,
och trädde in till stugans fest
med brödet och sin späda gäst.

Vid muren satt hans dagars tröst,
med yngsta barnet vid sitt bröst:
”Du dröjt så länge på din färd,
kom hit och sätt dig vid vår härd;
och du också!” – så öm, så lugn
hon ledde gossen närmre ugn.

Och snart, vid hennes vård, man fann
hur brasan mera livligt brann.
Hon tycktes glömma bort sin nöd,
hon tog så glatt sin makes bröd,
och bar det fram till aftonvard,
med litet mjölk, i bunken spard.

Från halmen glest på golvet bredd,
till festens måltid sparsamt redd,
de muntra barnen redan gått;
vid muren kvar blev gästen blott.
Hon tog den arma med sig då,
och förde honom fram också.

Och när en tacksam bön var slut,
hon tog sitt bröd och delte ut.
”Välsignad är den godes skänk”,
så talte gossen på sin bänk,
och tåren i hans öga log,
när han den bjudna skivan tog.

Hon ville dela, som hon delt;
i hennes hand var brödet helt.
Förvånad hon sitt öga fäst
på främlingen, sin späda gäst;
hon undrar och hon ser och ser,
han syntes ej densamma mer.

Hans öga brann, som stjärnan, klart,
hans panna lyste underbart,
från skuldran spridde sig hans dräkt,
som dimmorna för vindens fläkt,
och hastigt står en ängel där,
så skön, som Skaparns himmel är.

Ett saligare ljus gick opp,
vart hjärta slog av fröjd och hopp.
Det var en oförgätlig kväll
uti det goda folkets tjäll;
och skönare var ingen fest,
ty ängeln blev hos dem som gäst.

Sen mången vinter gjort sitt tåg,
jag kom en julkväll dit och såg.
De godas hydda fanns där än,
och deras soneson i den;
han hade börjat gråna ren,
och satt till bords vid brasans sken.

Det var så ljust, det var så glatt;
hans maka vid hans sida satt,
och barnaskaran rask och skön;
det var, som om de slutat bön,
det var, som om de hade trott,
att i en helgedom de bott.

Men högst vid bordet brann ett ljus,
det enda i de frommas hus,
dit ställdes mjölk och vetebröd,
men ingen njöt dess överflöd.
Jag frågte vems den platsen var?
”Den gode ängelns”, gavs till svar.