”Se här den fågeln, till vars sånger
Du lyssnat, rörd, så många gånger:
Tag den, och på din Edvin tänk. –
Du tycker inte om min skänk?
Säg, eller är det givar’n bara,
Som du ej tycker om, nu mer?
Min lilla Fanny, svara,
Och se på mig, jag ber.”

Hon såg, tog fågeln, och på stunden
Sprang bort med den i trädgårds-lunden;
Där tusen blommor i en krans
Skönt logo åt den huldas ans.
Men nu hon tyckte, att de sågo
På henne opp med sorgens tår;
Ja, att de nästan lågo,
Som när dem lian slår.

Ack! han, som sjöng för er, är fången.
Men trösten er: den sköna sången
Skall snart förtjusa er igen.
Flyg ut! – var fri, min lilla vän.
Hur glad han nu åt lönnen svingar,
Och sjunger jämt i samma topp.
O! hade jag hans vingar,
Jag ville högre opp.

Skall jag, som blomstren, fäst vid gruset,
Blott se åt himmelen och ljuset?
Skall jag ej nånsin sväva få
Där i det sköna, klara blå?
Jag såg ju nyss ur skalet titta
En fjäril, som nu fladdrar här.
En gång skall Fanny sitta
På purpur-molnet där.