Gamla Sverige, mins du ännu förra seklets morgonväkt?
Mulen morgon, blodig morgon: hjältekungens värja bräckt,
Härar slagna, fästen tagna, ångestfull ur folkets själ
Till den fagra storhetsdrömmen ett förtvivlat, vilt farväl!

Svea-moder, van att sända ut i kyller och bantler
Sina segerglada söner under svajande banér,
Nu hur ängsligt intill barmen tryckte hon de sista få,
Medan vinden drev från skären mordbrandsrök till värnlös vrå!

Fred! det ljöd från bleka läppar – från förblödda hjärtan: fred!
Ack, men i de öppna såren som av eldrött järn det sved:
Ur den mång-indelta skölden freden bästa fälten slet,
Nu vårt Leipzig och vårt Narva skulle bli vår magra vret.

Strider hårdare än fordom under Torstenson och Horn
Blott för att ur gråstensbacken tvinga några glesa korn!
Världens stolta gång därute fattigfolket mer ej rör,
Seger, makt och ära borta – vad finns se’n att leva för?

Intet stort att skåda upp till! Rådlöst råd och dådlös drott –
Carlars ätt ifrån oss tagen – vaggan tom på Stockholms slott!
Ingen knubbig lejon-unge hälsar festkanonens dån –
Ingen Carl! – Jo, Carl han heter, ringe Smålandsprestens son.

I den djupa furuskogen hur det susar underbart!
Skogen ensam ej förtvivlat, har det forna lynnets art.
Lärkans sång sig överbjuder, rosen glöder mer än förr,
Och med bruna ögon pilten blickar ut ur stugu-dörr.

Bäddad sitter han i grönska, fjäriln fladdrar kring hans knän,
Älgen skrider som en drömsyn bakom smärta tallar hän,
Ödemarkens bleka flora i sin blyghet gärna tål
Barna-ögonen som vitnen vid små blomster-giftermål.

Detta barn, det är Linnæus. Fast han kom av ”stubbig rot”,
Skall hans minne, längst av Nordens, glömskans böljor stå emot.
När vart land på sekel-dagen än av detta namn är fullt,
Stämma våra hjärtan möte vid det ringa Stenbrohult.

Där han lekte – där han älskat varje liten tuva grön,
Kärleken till hemmets torva fostrat först de stora rön,
Dessa lagar, lika klara för ett strå i Värends mark,
Son för Söderns underblommor i den rike Cliffords park.

Svea, för den karga näring, som du gav ur sinad barm,
När har dig en ättling lönat med en tro så ren och varm?
I naturens trenne riken då han stod som drott, Linné,
Kronorna han sonligt lade ned för andra kronor tre.

Under tunga sorgedagar steg han fram, naturens tolk,
Bragte stolthet, ljus och glädje till ett armt och prövat folk.
Nu det tröttnade att stirra hopplöst på ett brustet svärd,
Ty en blomsterlindad spira bjöd på bättre ledungsfärd.

Inga skepp med män och vapen lägga ut från skärgårdsberg
För att göda sunnan-kusten med vår sista must och märg
Blott till vetenskapens rymder står den nye Carls begär,
Dit styr tankens djärva segling, dit idéers segerhär.

Till oblodiga triumfer bröt han oss en strålfull led,
Skapade med tålig forskning, där det vilda mod rev ned.
På en grundval fast och säker han vår ära återbyggt,
Sedan Riddarholmens krypta sig kring bragdstorheten lyckt.

Skilda folk och zoner fira nu hans minnes sekeldag;
Sveas gamla modershjärta klappar med allt högre slag,
Och en stilla viskning smyger ur ett rört och tacksamt sinn’:
Minnet tillhör hela världen, men han var min son, blott min.