Harriet Löwenhjelm

HARRIET LÖWENHJELM (1887–1918) kom från en adlig överklassmiljö präglad av auktoritet och stränghet, men också av en grundfast religiositet och ett starkt intresse för konstens alla former. Till sitt lynne var hon livet igenom lekfull, egensinnig och självständig; exemplen därpå är många. Med sin bror Crispin lekte hon fantasilekar långt upp i vuxen ålder. Efter två år som elev vid Konstakademien avvisades hon 1911 på grund av hennes starka vilja att gå sin egen väg, vilken tolkades som brist på respekt för auktoriteter.

Efter att tbc konstaterats vistades hon, från 1914 och fram till sin död, mestadels på sanatorier, varifrån hon rymde. Som bildkonstnär tog Löwenhjelm intryck av såväl äldre mästare – Rembrandt, Watteau – som av sina samtida – Arosenius, Engström. Hennes största talang var som tecknare, då främst i figurstudier och i ögonblicksbilder i fångandet av en karaktär eller en gest.

Flera av hennes verk har bibliskt innehåll – hon behöll livet igenom det hon själv kallade sin barnatro – och hon drömde om att få göra kyrkmålningar. Även i sin diktning, vilken ursprungligen utgjorde ett slags förklaringar till hennes bilder, återkom Löwenhjelm till en religiös problematik, inspirerad av hennes ständiga läsning av Kierkegaard. Dikterna tar där stundvis form av bekännelse och bön. Men hon ägnade sig också åt ordlekande, åt spex och nonsensdiktning präglad av stilbrytningar och växlingar mellan ljusaste skämt och mörkaste allvar. Mest känt bland hennes alster torde vara den av Hjalmar Casserman tonsatta dikten ”Beatrice-Aurore”.

Sin egenart och sin särpräglade livskänsla slog hon alltid vakt om, såväl i leken som i dystrare och av sjukdom och maktlöshet präglade stunder. ”Hon rörde sig”, skriver nära vännen Elsa Björkman-Goldschmidt, ”i en snårig gränsterräng mellan barn och vuxen, mellan man och kvinna, mellan skämt och allvar, mellan lek och verklighet.”