Säg mig, du lilla fågel,
där mellan almens blad,
hur kan du ständigt sjunga,
och ständigt vara glad?
Jag hör din röst var morgon,
jag hör den varje kväll,
men lika ren är stämman
och tonen lika säll.

Ditt förråd är så ringa,
din boning är så trång,
dock ser du mot din hydda,
och sjunger varje gång.
Du samlar inga skördar,
och inga kan du så,
du vet ej morgondagen
och är så nöjd ändå.

Hur ges det icke mången,
som gods och håvor fått,
som land och riken äger,
och bor i gyllne slott;
men hälsar dock med suckar
och tårbegjuten blick
den sol, vars uppgångs timma
nu nyss din lovsång fick!

Hur skulle icke mänskan
din ringa lott försmå,
och hon den otacksamma
är mindre nöjd ändå.
Ditt späda hjärta krossa,
det stode henne fritt;
dock prisar du ditt öde,
och hon förbannar sitt.

Vi blickar hon mot höjden
så knotande, så kallt?
Vad ägde hon att fordra
då Skaparen gav allt?
Då jordens glädje ligger
för hennes fötter ner,
vi ser hon stolt på slaven
och suckar efter mer?

Nej! sjung du, lilla fågel,
om njutning varje gång,
och aldrig skall jag blanda
en klagan med din sång.
Kom, bygg ditt bo var sommar
invid mitt tjäll ännu,
och lär mig kväll och morgon
att vara säll som du.