Jag diktar för ingen –
för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.

År av saknad! Vad kan livet ännu
i sitt sköte åt mig bära?
Huru länge, huru länge skall mitt hjärta
dignande sig själv förtära?

O, när randas dagen, o, när väckes
jag av morgonfågelsången,
när skall tröstad jag på detta blicka
som en ond och intig dröm förgången!
O försent! För mig ej blommar
dagen. Natt, de tröga stegen hasta!
Blott i dödens skälvning detta hjärta skall uppandas,
med ett glädjeskri befriat sig i nattens armar kasta.

Intet annat, intet i världen kan nu värma min själ
än att dikta om dig,
jag vill leta ord som svalka och bränna likt din huds
smek,
ord med skimret av ditt blods lena ljus
och med glansen av dina ögons hårda djupa glans,
där de lysa under marmorvitheten av pannan,
jag vill gripa dina lemmars gång och sträckning,
rörelsens långsamma lenhet
i verser av förtärande vällust.