Jag minns den ljuva tiden,
Jag minns den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår;
Då lasten var en häxa,
Och sorgen snart försvann;
Då allt utom min läxa
Jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet,
Och hälsan i min blod,
I själen bodde nöjet,
Var människa var god;
Var pojke, glad och yster,
Var straxt min hulda bror;
Var flicka var min syster,
Var gumma var min mor.

Jag minns de fria fälten
Jag mätt så mången gång,
Där ofta jag var hjälten
I lekar och i språng;
De tusen glada spratten
I sommarns friska vind,
Med fjärlarna i hatten
Och purpurn på min kind.

Av falskheten och sveken
Jag visste intet än,
I var kamrat av leken
Jag såg en trogen vän;
De långa lömska kiven
Dem kände icke vi;
När örfilen var given,
Var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer
Jag såg i nöjets dar;
Bondpojkar och baroner
Allt för mig lika var;
I glädjen och i yran,
Den av oss raska barn,
Som gav den längsta lyran
Var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes
Uti förtjänst och fel;
Oväldigheten följdes
Vid minsta käggelspel;
Den trasigaste ungen
Vann priset vid vår dom,
När han slog riktigt kungen,
Och greven kasta bom.

Hur hördes ej vår klagan,
Vårt späda hjärta sved,
Vid bannorna och agan
Som någon lekbror led;
Hur glad att få tillbaka
Den glädje riset slöt,
Min enda pepparkaka
Jag med den sorgsna bröt.

Men, mina ungdomsvänner,
Hur tiden ändrat sig!
Jag er ej mera känner,
I kännen icke mig.
De blivit män i Staten
De fordna pojkarne
Och kivas nu om maten,
Och slåss om titlarne.

Med fyrti år på nacken
De streta i besvär,
Tungt i den branta backen
Där Lyckans Tempel är. —
Vad ger då denna Tärnan,
Så sökt i alla land? —
Kallt hjärta under stjärnan,
Gul hy och granna band.