Dig sköter jag, min lilla sparv, så gärna, 
Och räknar väl ibland 
Med tårar i mitt öga varje kärna, 
Du plockar ur min hand.

Jag älskar dig, fastän din fjäderslöja 
Av ingen fägring ler. 
Jag känner dig, fast ej din näbb kan röja 
Den ton, ditt inre ger.

Din skrud är mörk som natten, och din tunga 
Är stum och tyst som den. 
Du kan ej glimma, och du kan ej sjunga, 
Du kan blott vara vän.

Dig kallar mången ful och undrar över, 
Att jag dig äga vill; 
Men du är öm och trogen, – vad behöver, 
Vad fordrar jag väl till?

Då andra gäcka dina enkla kläder, 
Ser du på mig så huld, 
Och jag ej gåve från din kropp en fjäder 
För pärlor och för guld.

De prisa siskans drillar, de behjärta 
Canarierns gälla röst; – 
Jag sökte blott en varelse, ett hjärta 
Att värma vid mitt bröst.

Ej kärleken vid ytans glitter dröjer, 
Ej mättas han därav; 
Hans vällust är den tacksamhet, han höjer, 
Den sällhet, som han gav.

När du i menlös glädje pickar stilla 
Den hand, du sitter på, 
Belönar du ej då min vård, du lilla, 
Är du ej vacker då?

Förtroligt skall jag söka att besälla 
Din levnads snabba vår, 
Och när du dör, skall på din grav jag fälla 
En blomma och en tår.