Till Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto bommen,
diktad vid Graven.
Dedicerad till Doctor BLAD.

Märk hur vår skugga, märk Movitz Mon Frère!
Innom ett mörker sig slutar,
Hur Guld och Purpur i Skåveln, den där,
Byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
Och tre gånger sen Dödgrävaren själv,
Mer du din druva ej kryster.
Därföre Movitz kom hjälp mig och välv
Gravsten över vår Syster.

Ack längtansvärda och bortskymda skjul,
Under de susande grenar,
Där Tid och Döden en skönhet och ful
Till ett stoft förenar!
Till dig aldrig Avund sökt någon stig,
Lyckan, eljest uti flykten så vig,
Aldrig kring Grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig?
Bryter fromt sina pilar.

Lillklockan klämtar till Storklockans dön,
Lövad står Cantorn i porten;
Och vid de skrålande Gossarnas bön,
Helgar denna orten.
Vägen opp till Templets griftprydda stad
Trampas mellan Rosors gulnade blad,
Multnade Plankor och Bårar;
Till dess den långa och svartklädda rad,
Djupt sig bugar med tårar.

Så gick till vila, från Slagsmål och Bal,
Grälmakar Löfberg, din maka;
Där, dit åt gräset långhalsig och smal,
Du än glor tilbaka.
Hon från Danto bommen skildes i dag,
Och med Henne alla lustiga lag;
Vem skall nu Flaskan befalla.
Törstig var hon och uttörstig är jag;
Vi är törstiga alla.