Månljuset fyller
rummet med andeluft,
svävande lycka,
drömmens lycka,
lycka över allt förnuft.

Dikt utan ord,
strålar som bli strängar
från himmel till jord,
rymdernas musik,
månskensmystik,
lycka, lycka.

Det är som jag inte
var ensam nu.
Är det någon härinne?
Är det du?
Har du gått genom stängda
dörrar i hemlighet
eller stigit ner
på en månstråle, fast du vet
att vi aldrig
få träffas mer?

Ingen kan svara.
Spökljuset glider
långsamt ur rummet bort.
Allting är öde,
allting tiger.
Månskenslycka,
hur sval, hur kort