Johan Olof Wallin

JOHAN OLOF WALLIN (1779–1839) fick under 1800-talets första år flera pris av Svenska Akademien för sina översättningar av Horatius och Vergilius, och även för sin egen skaldekonst.

Omtalad, och mycket kritiserad för kvinnosynen, blev hans ”Uppfostraren” som prisbelönades 1805. Wallin skrev även gravsånger, sällskapsvisor och tillfällesdikter, bland de senare kan nämnas ”Dithyramb öfver den 24de Januari 1808” i vilken Wallin i ord tolkar Sergels staty av Gustaf III till vars avtäckande dikten skrevs.

Wallin prästvigdes 1806 och blev sedermera ärkebiskop 1837. Hans känsla för församlingarnas behov och för det religiösa språket gjorde honom till en mästerlig psalmdiktare. Han var ledamot av 1811 års psalmkommitté, men tog avstånd från det förslag kommittén kom att framlägga.

Wallin arbetade i stället fram ett eget förslag till ny psalmbok, och detta antogs och stadfästes 1819. Psalmboken kan i stort sägas vara hans eget verk då han själv skrev 128 av psalmerna samt till svenska översatte andra och omarbetade flera av de äldre. Ett genomgående tema i Wallins psalmdiktning är längtan bort från det jordiska livet till det himmelskas förening med Gud i frid och vila.

Även i sina profana dikter återkommer han till denna längtan, så i ”Hemsjukan” (1821) där diktjaget ”vill över havet till okända land”, så i ”Dödens engel” (1834) där livströsten är den odödlighet som väntar i Guds kärlek. I sin samtid gjorde Wallin det allra största intrycket som talare, i predikningar och högtidstal, i vilka hans språkkänsla och innerlighet förenades till storartad talekonst.

Lotta Lotass

källor

  • Nordisk familjebok
  • Den svenska litteraturen. II: Upplysning och romantik 1718-1830, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc
Print Friendly, PDF & Email
Stäng meny