Erik Johan Stagnelius

ERIK JOHAN STAGNELIUS (1793–1823) är en av den svenska litteraturens stora språkmagiker. I sin samtid stod han utanför den litterära debatten och dess kotterier, den gamla och nya skolan. Av eftervärlden kom han däremot att uppfattas som en utpräglat romantisk författare. Hans dikt kännetecknas av ett intensivt uttryck och formell briljans, och han är också den av det tidiga 1800-talets svenska författare som kanske bäst har förmått locka en sentida publik.

Stagnelius författarskap spänner över många genrer: från epos som hexameterdikten Wladimir den store, över dramer som Albert och Julia och Bacchanterna, till filosofiska prosautkast och lyrik, som dikterna ”Endymion”, ”Näcken”,”Till Förruttnelsen”, ”Vän! i förödelsens stund” och ”Suckarnes mystèr”.

Idag är Stagnelius mest uppskattad för sina lyriska dikter, vars gnostiska spekulation och kärleksmystik har fångat intresset hos generationer av läsare. Särskilt kan man framhålla den gnostiskt präglade samlingen Liljor i Saron, som också inkluderar dramat Martyrerna.

Stagnelius föddes i Gärdslösa på Öland. Han växte upp i Kalmar, där fadern blev biskop, och studerade i Lund och Uppsala. Hans liv blev kort; blott 29 år gammal avled han i Stockholm. Under sin livstid publicerade Stagnelius bara ett fåtal arbeten, och hans genombrott kom i stället postumt med den utgåva av hans samlade verk som gavs ut av Lorenzo Hammarsköld 1824–1826. Merparten av de efterlämnade handskrifterna donerades sedan till Stiftsbiblioteket i Kalmar. En vetenskaplig utgåva av Stagnelius skrifter utgavs av Fredrik Böök 1911–1919.