Bengt Lidner

BENGT LIDNER (1757-1793) levde ett skiftesrikt liv, präglat av knappa omständigheter. Sitt levebröd sökte han på de mest skilda vägar; en tid som jungman ombord på ett av Ostindiska kompaniets skepp (varifrån han rymde), en tid som sekreterare åt Gustaf Philip Creutz, Sveriges dåvarande ambassadör i Paris (varifrån Lidner 1782 fick avsked efter att de båda råkat i delo).

Även Lidners litterära alster präglas av häftighet och kast mellan ljus och mörker; trygg förtröstan på Gud och hopp om försoning växlar med stormande känslor och djupaste tragedi. I sin dramatik hade Lidner tagit starkt intryck av Shakespeares nattliga, skickelsedigra stämningar, vilket blir inte minst tydligt i Erik XIV (skrivet under vistelsen i Paris), av Levertin kallat Sveriges ”första historiska tragedi”, och i Medea (1784), ett av våldsam lidelse förtätat operalibretto i tre akter där Lidner, som han själv påpekar, bryter mot de klassiska reglerna för vad som får visas på scenen.

Präglat av starka lidelser är också hans mest kända verk: dikten Grefvinnan Spastaras död (två versioner, 1783 och 1786). Verkets dokumentära bakgrund är jordbävningen i Messina och den unga markisinnan Spadar som omkom då hon sökte rädda sin son ur ett sammanstörtande hus. Dikten kastar sig mellan Messinas vackra vårlandskap och den plötsliga katastrofen som med tordön och eldtöcken omvälver allt. Bland Lidners större arbeten skall också nämnas Året MDCCLXXXIII (1784) i vilket han skildrar dagsaktuella händelser, som det amerikanska frihetskriget och fransmännens stormning av Gibraltar, i kulörer som handlade det om de yttersta av tider.

Lidner var också en religiös diktare av mått; hans Yttersta Domen (1788), inspirerad av Dantes vandring och Miltons förlorade paradis, tecknar, i såväl hoppfulla som förtvivlade ordalag, mänsklighetens hela väg från lustgård och syndafall till slutlig samling kring Guds tron.

I ett av hans sista arbeten, Sånger i Betlehem (1791), är det förlåtelsen och reningen genom Kristi blod som besjungs med största känslosamhet. Mättat av känslor, om än mer eldat av Sturm und Drang och med drag av Edward Youngs poesi, är också eposet De galne (1792) vars scenografi är kyrkogården och dårhuset. Lidners verk är genomgående en känslornas vida ekokammare, där väldighetens sublimitet, såväl i människans själ som i naturens krafter, ofta syns vara drivmedlet för poetens penna. Med sin stilsäkra inlevelse i känslans alla skiftningar, och sin effektfulla utlevelse i skildringar av alla dess yttringar, blev Lidner en för sin tid säregen gestalt och en föregångare för de svenska romantikerna.

Lotta Lotass

källor

  • Svenskt biografiskt lexikon
  • Den svenska litteraturen. II: Upplysning och romantik 1718-1830, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc
Print Friendly, PDF & Email
Stäng meny