Djup stod färgen på fura och på sten,
Furor och stenar, de kasta skuggor hän,
I skummande silver och gull.

Sitter på stenen i skuggans breda famn
Svartlockig gosse, så bleknad som en hamn,
Och trevar med stråke på sträng.

Näckens gullharpa spelar opp en dans,
Gigan går efter och mistar all sin sans
För älvkung med silver i skägg.

Gossen var blott min egen fantasi. –
Näcken var forsen, som brusade förbi
Och stänkte sitt skum på min kind.