Nedom berget, bort mot skogens gränser,
breder mossen ut sig, flack och sank.
Mellan låga, starrbeväxta tuvor
skymtar vattenytan fet och blank.

När om våren vildandsparet kommer
och sig hitåt sänker ned ur sky,
flyr det strax ånyo, vill ej smutsa
sina vingar i den bruna dy.

Snart står berget stolt med brokig sammet,
svällande och ny, kring skrumpen barm;
videsnårens mjuka grönska lyfter
som i längtan upp mot den sin arm.

Över skogsgemakens tiljor spännas
mattor, flätade av strå och ris.
Mellan barrens mörka draperier
spejar blygt en hägg i vit chemise.

Men med stilla svårmod fäster mossen,
lik en fattig och förgråten brud,
ljusa hardun, bleka hjortronblommor
mellan vecken av sin blacka skrud.

Och när inne genom trädens skymning
vina tjäderflykt och morkullssträck,
surrar här blott sländan, välva grodans
simtag tunga vågor som av bläck.

Lilla torparflickan, vilken söker
en förirrad ko i sommarkväll, –
kommer hon till mossen, tystnar hastigt
hennes lockning, joddlande och gäll.

Hon har hört, att hållfast gyttja gömmer
mången hemsk och blodig hemlighet.
Stundom som ett nödskri ut till bygden
ljuder tranans skrällande trumpet.

Barn, av sina egna mödrar strypta,
när ännu de knappt sett livet gry,
rike färdmän, rånade och dräpte,
sova i den bottenlösa dy…

Och med ögon lysande av rädsla
spanar barnet bak en kådig stam:
bleka, väsenlösa dimgestalter
sväva spöklikt över mossen fram.