Vår Prost jag häromdagen såg
En morgon, då ännu han låg,
Matt utsträckt mellan tvenne lakan.
Hans kinder hade rosens färg,
Hans runda armar hull och märg,
Och magen kullrig som ett berg
Sig hävde upp mot isterhakan.
Vid sängen stod ett bord, där denne andans man
Sin frukost redan färdig fann,
Av smör och kycklingar, så läcker och så härlig.
Hans Vördighet grep saken an
Och fann Liqueuren rätt begärlig.
Sen han nu visat mycken nit
Med klunk för klunk och bit för bit,
Han åter sänkte sig på mjuka huvudgärden,
Och ropte: Store Gud! vad är vårt usla liv? —
En ständig kamp mot synd och flärden.
O Herre mig Din styrka giv
I denna mödosamma världen!