Bevars vilket fläng både ute och innan!
Hos Prästens vad stoj och vad stök!
Ett bud hade kommit att nådig Grevinnan
Tänkt göra ett middagsbesök.

Pastorskan höll råd med sin dotter Lovisa
Om ordning med dukning och fat;
Hon ville sitt kokvett vördsamligen visa
Med ståtlig välfägnad och mat.

Nu dammades salen och gamla porträtter,
Stamfädren förnämst däribland:
Matronor med nattyg och snörda corsetter,
Och Präster med biblar i hand.

Pastorskan påklädde sin långkoft av siden,
Herr Pastorn sin bästa peruk;
Lovisa sin dräkt som den framfarna tiden
Hvar årshelg kom endast i bruk.

Nu syntes Grevinnan och Fröken vid hagen;
Herr Pastorn till mötes dem gick,
Med ideligt jänk på kaftanen och kragen,
I städat och prästerligt skick.

På trappan med nigningar täta och djupa
Stod Prästfrun så gladlynt i soln;
Och dotter och mor foro ödmjukt framstupa
Att kyssa den grevliga kjoln.

I salen det högborna främmandet trädde;
Herr Pastorn, med bugning och krus,
Beskref hur man underdån-hjärtligt sig glädde
Av äran som skedde hans hus.

Det grevliga Herrskapet fördes till bordet,
Guds gåvor det feltes ej där;
Grevinnan så nedlåten nådigt tog ordet:
Bevars vad ni gjort er besvär!

Pastorskans anrättning hon täcktes beprisa,
Fann dillköttet läckert och ungt;
Berömde ostkakan, och brydde Lovisa
För husets vällärde Adjunkt.

Och Fröken, med fingrar som snön att förblinda,
En vinge av kycklingen bröt,
Och matade stundom sin sköna Belinda,
Och föga av rätterna njöt.

De förnäma gäster, med blick på varannan,
Bemärkte herr Pastorns gestalt,
Med kniven i steken och svetten i pannan,
Och trugning och bugning vid allt.

Pastorskan tog skålen med smultronen bräddad;
Allt var så hjertinnerligt unt,
Var tallrik hon böd som en ättehög bäddad;
Allt rikligt, tillräckligt och runt.

Med klenät och struvor och pontak och skålar
På tiden så länge drog ut;
Det grevliga Herrskapet satt som på nålar;
Men äntlig tog måltiden slut.

In kommo nu plantor, solbrända och feta,
Framhavda av mor och av far. —
Och nådiga frågor vad ungarna heta —
Och tröga och tölpiga svar.

Pastorskan, så ärbar med korslagda nävar,
Kom fram ur en stämma så mjäll
Med tal om Lovisa och sysslor och vävar —
Och kors vad den flickan var snäll!

Lovisa begapade Frökens garnering
Och bjäffset kring kjortel och barm,
Med spekulation på en dylik stoffering,
Till GranngålsMamsellernas harm.

Nu framböd hon kaffe ur kannan som blänkte
I gammal ziratlig fason;
Och över herr Greven, som fordom den skänkte,
Höll Pastorn en parentation.

Om stora bedrifter nu skar han i växten
Med vältaligt krångel och bråk,
Och kryste förståndet, och späckade texten
Med Skriftenes heliga språk.

Med anständig suck för den saliga döda,
Grevinnan tog näsduken opp;
En artighet sade för Prästfolkets möda,
Böd avsked och tog sin salopp.

Och Pastorn nu Grevskapet följde till Linden —
Hans sedsamma dotter och fru
Nu nego vid trappan, vid porten, vid grinden,
Och stå där och niga ännu.