Birger Sjöberg

BIRGER SJÖBERG (1885–1929) blev med vissamlingen Fridas bok (1922) omedelbart älskad av publiken, som diktare och trubadur, och upphöjd till den nye Bellman.

Fridas litterära småstadsvärld, inte långt från Sjöbergs eget Vänersborg, är en solbelyst, trygg och tindrande idyll över vilken hörs den ”svenska lärkans drill”. Något mörkt stråk smyger sig tidvis in, som i ”Bleka dödens minut” där det obönhörliga livsslutet frammanas, men i övrigt skildras livet i den lilla staden i övervägande komiska, stundtals gränsande till satiriserande, ordalag. Klanger genljuder från Snoilsky och Tegnér och, framför allt, från Bellmans Fredmansdiktning. Parodi, pastisch, ironi och satir skiktar texten i mångtaliga lager där såväl diktarens egen som diktjagets röster kan avlyssnas i en sjungande ekokammare.

Sjöbergs litterära framgångar fortsatte med romanen Kvartetten som sprängdes (1924). Även här är den småborgerliga småstaden berättelsens nav. Stadens stråkkvartett ger sig in i ekonomiska spekulationer och konflikten mellan fri konstnärlighet och säker bärgning löper som en röd tråd genom romanen. Idyllen förmörkas av börskrasch och belåning, men grundtonen är trots detta muntrande i tron på förnöjsamhetens och anspråkslöshetens lön.

Med diktsamlingen Kriser och kransar (1926) spränger Sjöberg plötsligt idyllen. Här möter en omedelbar och säregen modernism, tillkommen i ett febrilt skaparrus och under inflytande av modern bildkonst. Sjöbergs bildspråk är suggestivt, expressivt, konkret och spänt till bristningsgränsen i skildringen av brustenhet, splittring och själsnöd. Som hugget i sten står det kärva, oförställda språket drivet till en hallucinatorisk intensitet där falskhet och lögn kläs av och ställs ut i en oblidkelig och tvingande belysning. Kriser och kransar möttes med oförstånd av kritiker och publik då den gavs ut; idag ses den som ett av den svenska litteraturens stora banbrytande mästerverk.