På livets stormiga arena
är du, är jag en clown som drar.
Men ingen vet vad pris det har
det sura bröd som vi förtjäna.

Vår plumphet är en mask för dragen,
där alla smärtor stå att se,
och blodrött lyser mitt på magen
ett hjärta av papier maché.

Så går det löst, vi kasta boll
med rim och rytmer, sucka, brinna,
förbanna, älska orätt kvinna,
och dö för träsvärd i vår roll.

Men det är rollen, icke vi,
som ger oss namn och applåderas.
Vi glömma den – och bombarderas
med hån från golv till galleri.