Det blåser en bitande nordanstorm,
Och drivorna växla beständigt form.
På slätten än bar och än överyrd
En vandrares ensliga färd är styrd.

Nyss syntes han icke om vägen viss –
Nu rätar han sig i sin blå kommiss
Och trampar åstad som på krigarstråt,
Som virvlade trummor i vindens låt.

När skymningen faller så tung och grå,
Ej tindra på fästet de stjärnor små,
Men bygden, med skimmer från stuguknut,
Då breder sin stjärniga karta ut.

Den spejande vandrarens skarpa blick
Rådfrågar i fjärran var strålig prick –
Ej alla, han mindes, dock tända sig,
Ty härdar ha släckts i det långa krig.

Nu sänker sig natten, en kolsvart korp –
Då lyser det svagt i ett litet torp;
Men vandraren hejdar sig, plötsligt varm,
Och hjärtat är skälvande i hans barm.

Där är det – därborta vid skogens rand –
Det ringaste hemmet i Sveriges land,
Där har han sin barnblick ur vaggan höjt,
Där har han som yngling på åkern plöjt,

Där tog efter fader han kronans rock,
Där fäste han henne med ljusgul lock,
Den leende Anna med grop i kind –
Han ser henne ännu vid kyrkogrind!

På söndagen vigdes de hop av präst,
På måndagen kom där ett bud till häst,
Som bragte ett brådskande: i gevär!
Till Polen att stöta till kungens här!

Från bruden den unga då vek var ros.
Den morgon med truppen han drog sin kos,
Hon packat hans ränsel och sväljt sin tår –
Han mins det som hade det skett i går.

Se’n dess genom Ryssland han trumman följt,
Där isiga skurar och blodregn sköljt,
Han vadat i strömmen vid Holofzin,
Som piskades skummig av kulors vin,

Han stått vid Poltava bland bröders lik
Och värnat sin fanas förslitna flik,
I tretton år fånge vid Volgas strand
Han hörde från hemmet ej minsta grand.

Så blev han då fri. – Över Stockholms torg
Ledsagades han till kung Fredriks borg.
Där fick han en daler, en sprittny skrud,
En nickning: ”min gosse, gå nu med Gud!”

Till hemmet, till hemmet blott bar hans väg:
”Hur är det med Anna på torpet, säg?”
En mötande bonde på ensam led
Han sporde, men kunde ej få besked.

Nu träder han inom sitt rå och rör,
Med handen på låset han hör och hör.
Han släpper det åter. Som barnet svag,
Han står med arbetande anletsdrag.

En suck utur djupaste hjärtegrund,
I tretton år sparad för denna stund –
Och böjd över murknande fönsterpost,
Med läpparna tinar han rutans frost.

Han ser, när det flämtar från spisens vrå,
Det målade skåpet med årtal på,
En fållbänk av furu, helt rätt och slätt,
Ett träsnitt på väggen – kung Carls porträtt.

Han ser i ett endaste ögonblick
Sin torftiga stuga i gammalt skick,
Allt återfinns, ända till bössans spik –
Men kvinnan vid vaggan – vem är hon lik?

Är detta skön Anna? Från forna dar
Hon har sina ögon, de fagra, kvar;
Men eljest hur åldrad, hur tärd och arm!
Nu bjuder hon barnet en vissnad barm.

Och mannen, som sitter och binder not,
Är fiskarens Jan med sin lama fot.
Då gråhårsmän rycktes till härens led,
Han skontes som krympling och slapp gå med.

Allt mattare skenet sig göt från spis,
Än vandrarn stod kvar som en bild av is.
I tretton års träldom hans tanke gick
Med frågor till hemmet – nu svar han fick.

Snart glimmar en gnista ej mer på häll.
Han lämnar i mörker sitt gamla tjäll.
Vart styrde han kosan? Du spörja får
Den nordan, som yrde igen hans spår.

Om morgonen tidigt, är sägen sann,
Den fattiga Anna förvånad fann
En påse med slantar vid låset fäst,
På botten en daler – en sällsynt gäst!