Carl Snoilsky

CARL SNOILSKY (1841–1903) tillhörde en av Sveriges förnämsta, grevliga släkter. Ett lejon i bur, skulle han komma att kalla sig själv; fångad som han kände sig i förväntningar och konventioner.

Tvångslöshet fann han i Uppsala, i Namnlösa Sällskapet och dess krets av skönhets- och sanningsälskande poeter, bland vilka han upptogs för sina Smådikter (1861). En resa till Italien 1864 blev en möjlighet att andas fritt, som gav till resultat den frihetsberusade diktsamlingen Italienska bilder (1865).

Efter hemkomsten väntade ett förhastat äktenskap och en utstakad ämbetsmannakarriär i Utrikesdepartementet. Snoilsky mötte sitt öde med förstämdhet. Tillflykt fann han i ett intensivt bok- och myntsamlande; stundtals tycks särskilt numismatiken ha betytt mer för honom än litteraturen.

I juni 1879 flyr han plötsligt allt. Karriären lämnas, äktenskapet upplöses, myntsamlingen säljs, och flykten mot sydliga nejder bär genast frukt i form av kärlek, frihet och inspiration. Men han går inte alldeles fri från en längtan hem till fosterlandet; en längtan som kan spåras i samlingen Svenska bilder (1886), Snoilskys kanske mest kända och älskade verk där hjälteporträtt och historiska tablåer samsas med skildringar av småfolkets armod.

År 1890 vände han åter till Sverige och platsen som överbibliotekarie vid Kungliga biblioteket. Några förhållandevis lyckliga år väntade innan han gick ur tiden.