Edith Södergran

EDITH SÖDERGRAN (1892–1923) kom till världen i Sankt Petersburg och började redan tidigt skriva dikt, då bunden på rim och meter och skriven på skolspråket tyska. Då hon var femton år gammal dog hennes far i tuberkulos; en sjukdom som också strax därefter fick sitt grepp om henne. Långa vistelser på sanatorier i Finland och Schweiz följde, men med revolutionen 1917 försvann familjens pengar och Södergran kom att bo med sin mor, under svåra förhållanden, i byn Raivola på Karelska näset. Hon hade då redan debuterat med samlingen Dikter (1916) präglad av ett måleriskt språk stöpt i den fria, associativa versens form. Någon större uppmärksamhet rönte verket inte. Hennes andra diktsamling – Septemberlyran – utkom 1918 och var, enligt Södergran själv, avsedd ”endast för de få individer som stå närmast framtidens gräns”. Kraften i hennes visioner gick de flesta läsare förbi, och samlingen har också ryktbarhet som den om vilken den första debatten om obegriplig svensk lyrik kom att handla. Diktsamlingen Rosenaltaret (1919) färgas av vänskapen med författaren Hagar Olsson i vilken Södergran fann en frände och väpnare i kampen för den nya dikten. Samma år kom aforismsamlingen Brokiga iakttagelser där en dröm om en ny och bättre människa fästs i kärnfulla tankekorn. Diktsamlingen Framtidens skugga (1920) präglas av kriget; Raivola hade varit en krigszon och Södergran hade levt nära förödelse och skövling. Hennes uttryck är här starkt, kosmiskt svepande och visionärt. Den nietzscheanska övermänniskan skall bringa nyordning och styrka till världen. Under de sista åren av sitt liv skrev Södergran endast under en kort period, några månader före sin död. De sista dikterna, samt ett urval tidigare ej publicerad lyrik, utgavs posthumt av Hagar Olsson i samlingen Landet som icke är (1925).

Lotta Lotass
källa: Den svenska litteraturen. V: Modernister och arbetardiktare 1920–1950, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc
Print Friendly, PDF & Email
Stäng meny