Nu öppnar nattglim sin krona
i åkrarnas yviga korn,
och älgtjuren söker den hona
han vann med sitt stridbara horn,
nu teckna slåtterblomma
och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma
som förr till min älskades bröst.

Högt ropar knarren, min sträva
men eldiga näktergal,
och månjungfrun tömmer sin stäva
i purpurn från dagens pokal.
Jag stiger mot vreten, som rundar
behagligt sin slumrande barm.
Då kommer ur dalar och lundar
min älskade lidelsevarm.

På hösläden lägret jag reder
av jungfru Marie halm.
Där vill jag hos dig sjunka neder
i hässjornas ångande kvalm —
en jordson, stark och härdig
fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig,
mörkögda Augustinatt.