Erik Axel Karlfeldt

ERIK AXEL KARLFELDT (1864–1931) har kallats Sveriges siste nationalskald.

Han tog på sig att spela den diktarroll som gav röst åt nationen i kantater och orationer. Men det var framför allt sitt älskade Dalarna han ständigt besjöng i sin diktning. Hela Karlfeldts författarskap är fast grundat i hembygdens landskap och folkliv. Sin debut gjorde han 1895 med diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor vilken genomströmmas av en stark och sensuell naturkänsla.

I Fridolins visor och andra dikter (1898) och Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) skapar Karlfeldt en ljusomstrålad värld fylld av uppsluppenhet och mästerlig rimlek, men också med ett mörkare stråk av skymning och skuld.

Dalmålningarna är skarpsinniga ekfraser där Karlfeldt i ord gestaltar Dalarnas säregna allmogekonst med bibliska motiv. Samlingen Flora och Pomona (1906) utmärker sig genom sina mångtaliga nybildade ord; som gullmånenatt, särlafläckar, vårögd. I Flora och Bellona (1918) ljuder en ur tidens oro sprungen disharmonisk ton. Världskrigets fasor skildras här i arkaiserande, hårt slående ordalag. Starka bibliska bilder – Karlfeldt är sin samtids store religiöse diktare – brukas för att skilda den sargade samtiden: ”folkens väldiga Getsemane”.

I Hösthorn (1927), av många ansedd som Karlfeldts starkaste verk, behandlas religiösa motiv med en innerlighet som är enkel utan att vara naiv. Diktaren har återvänt till hembygden och summerar sitt liv med den för författarskapet särpräglade årstidssymboliken.

Erik Axel Karlfeldt tilldelades Nobelpriset posthumt 1931.