I skogen vid milan sitter Far,
Mor sitter hemma och spinner;
Vänta jag blir väl också karl,
Får en Fästemö efter mitt sinne.
Det är så mörkt, långt, långt bort i skogen.

Tidigt med solen jag hemifrån gick,
Friskt liv medan solen glimmar!
Till Far skall jag bära mat och dryck,
Nu komma snart kvällens timmar.
Det är så mörkt, långt, långt bort i skogen.

Jag är ej rädder på liten grön stig,
Där jag ensam i skogen månd’ gånga.
Men furorna se så mörkt på mig
Och bergen kasta skuggor så långa.
Det är så mörkt, långt, långt bort i skogen.

Tralala! Friskt sinne, som fåglen i flykt!
Nu vill jag springa och sjunga.
Hu! utur berget det svarar så styggt,
Och orden de komma så tunga.
Det är så mörkt, långt, långt bort i skogen.

Ack! vore jag väl hos min gamla Far!
Jag björnen hör brumma och sjunga,
Och björnen han är den starkaste karl,
Och skonar varken gamla eller unga.
Det är så mörkt, långt, långt bort i skogen.

Och skuggan faller så tjock, så tjock,
Som en fäll över ensamma leden.
Det tassar, det braskar över sten och stock,
Och trollena träda på heden.
Det är så mörkt, långt, långt bort i skogen.

Ack Gud! där är ett, det är två – i sitt garn
De mig ta – se hur granna de svinga!
De vinka! Gud trösta mig fattiga barn!
Här gäller för livet att springa.
Det är så mörkt, långt, långt bort i skogen.

Och natten den nedsteg, och timman blev sen
Och villare och villare blev leden.
Det tassar, det rasslar över stock och sten:
Den lilla springer på heden.
Det är så mörkt, långt, långt bort i skogen.

Med pickande hjärta, med rosblommand’ kind,
Vid milan hos sin Far han faller ner:
»Välkommen, välkommen, kär sonen min !«
»Och jag har sett trollen och väl mer!
Det är så mörkt, långt, långt bort i skogen.

»Min son! jag satt här i så månget år,
Och är med Guds hjälp välbehållen.
Den rätt kan läsa sitt Fader vår,
Han rädes varken fan eller trollen.
Fast det är mörkt, långt, långt bort i skogen.«