Å bergig ås, där står mitt hus,
Högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
Och där vill jag ock dö.

Må ho som vill gå kring världens rund:
Vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund,
Och är helst min egen man.

Mig lockar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn.
Jag skär den lugn var höst.

Den jorden behärskar, har tusende ben
Och väl tusende armar därtill.
Men svårt är dem röra – min arm är ej sen
Att föra ut vad jag vill.

Jag tror ej böljans falska lopp,
Som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
Hon visar evig tro.

Hon närer mig ur sin hulda barm,
Den tid som mig ödet gav.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
Då jag dör, uti djupan grav.

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
Av blixten, se’n den lyst.

Men tyst lägger tiden stund till stund;
Och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
Fast regn-bäcken skrålande far.

Så går ock jag en stilla stig:
Man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
Var en uppå sin ort.

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det – brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
Och blöder det – blodet är vårt.

Var plåga har sitt skri för sig,
Men hälsan tiger still;
Därför man talar ej om mig,
Som vore jag ej till.

De väldige Herrar, med skri och med dån,
Slå riken och byar omkull;
Tyst bygga dem Bonden och hans son,
Som så uti blodbestänkt mull.

Mig mycken lärdom ej är tung,
Jag vet blott vad är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och Kung,
Och njuter resten fritt.

De lärde, de rike de bråka sitt vett
Att röna vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett,
Och som man värjt med sitt blod.

Jag går ej stadigt stugan kring;
Ty blir mig hågen varm,
Jag vandrar opp till Svea Ting,
Med skölden på min arm.

Med mång’ ord talar vår Lagman ej
För Kungen i allmän sak.
Men kraftigt är Allmogens Ja eller Nej,
Under vapnens skallande brak.

Och om till krig Han uppbåd ger,
Så gå vi man ur gård.
Där Kungen ställer sitt baner,
Där drabbar striden hård.

För älskade panten i moders famn,
För fäder, för hem vi slåss.
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Svea-Konungar känna oss.

   * * *

Så sjunger glatt vid sprakande spis,
I den kalla vinter-kväll
Den gamle man uppå bonde-vis,
Med söner sin’ i sitt tjäll.

Han sitter och täljer sin ålders stav.
Må hans ätt ej i Sverige se slut!
Väl Bondens minne sänks uti grav;
Men hans verk varar tiden ut.