Hedvig Charlotta Nordenflycht

HEDVIG CHARLOTTA NORDENFLYCHT (1718–1763) kom från ett välbärgat hem och fick tidigt möjlighet att studera och fördjupa sig i sina litterära intressen. Hon förlovade sig så småningom med sin privatlärare i franska, Jacob Fabricius, och paret gifte sig på våren 1741.

I december samma år dog Fabricius hastigt och Nordenflycht kastades ned i den djupaste sorg. Den förtvivlan hon kände kom till uttryck i Den sörgande turtur–dufvan (1743); en samling klagodikter där den ensammas livsleda och övergivenhet ljuder med en stark och smärtsam ton. Det personligt känslomättade tilltalet i dikterna var något helt nytt i samtida litteratur. Nordenflycht blev, efter makens död, hänvisad till att tjäna sin utkomst genom sin litterära begåvning.

I slutet av 1742 hade hennes dikt över Ulrika Eleonora – Svenska fruntimrets klagan – utgivits och Nordenflycht hade samtidigt ansökt om statlig pension. I maj 1743, efter att kung Fredrik givit henne sitt särskilda stöd, erhöll hon ekonomiskt bistånd. Som tack kom Nordenflycht att rikta flera poetiska hyllningar till kungahuset och fick också sedermera regelbundet ett bidrag ur Lovisa Ulrikas handkassa. De pengar hon förtjänade på tillfällesdiktning gav henne därmed, tillsammans med understödet, en dräglig tillvaro.

Nordenflycht var mån om att skapa sig ett namn som kvinnlig författare, dels för att trygga sin egen ekonomi, dels som ett led i hennes kamp för kvinnans intellektuella jämställdhet. Sina dikter samlade hon vartefter i fyra volymer under titeln Qvinligit tankespel; den första av volymerna gav hon ut under pseudonymen En Herdinna i Norden.

I april 1753 blev Nordenflycht medlem av den nygrundade Tankebyggarorden, som under åren 1753–56 gav ut samlingarna Våra försök 1–3. Sedermera blev hon centralgestalt för en grupp av ordens skalder och gav, tillsammans med sina närmaste vänner Gustaf Fredrik Gyllenborg och Gustav Philip Creutz, ut två volymer Witterhetsarbeten (1759 och 1762); dessa två samlingar blev genombrottet för franskklassicismen i Sverige. Nordenflycht skrev där stramare och mer högstämda dikter, som ”Tåget öfver Bält” och ”Til Storfursten av Ryssland, Paul Petrowitz”.

Nordenflychts sista år i livet kom att skuggas av olycklig kärlek och sjukdom. Åter blev det starkt känslomättade, subjektiva uttrycket hennes egenart. Här kan nämnas den vemodiga dikten ”Öfver en Hyacint”, där den älskande som ej får gensvar för sin känsla till slut resignerar.

Lotta Lotass
 

källa

Svenskt biografiskt lexikon

Print Friendly, PDF & Email
Stäng meny