Vintern rasat ut bland våra fjällar;
Drivans blommor smälta ned och dö;
Himlen ler i vårens ljusa kvällar;
Solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här; i purpurvågor,
Guldbelagda, azurskiftande,
Ligga ängarne i dagens lågor,
Och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! hälsen glada vindar
Ut till landet, ut till fåglarne,
Att jag älskar dem; till björk till lindar,
Sjö och berg, jag vill dem återse;
Se dem än, som i min barndoms stunder;
Följa bäckens dans till klarnad sjö,
Trastens sång i furuskogens lunder,
Vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Lyssna vill jag huru vinden susar
Uti halvutspruckna björkars lund,
Spegla mig i sjön där Anden krusar
Med sin köl det månbeglänsta sund,
Och i famnen av naturen drömma
Vårens dröm, som ingen tröttat än,
Och min sorg i jaktens lund förglömma,
Fri, som skyn där uppå himmelen. –

Forsen kastar sig i havets sköte:
Se hur vild! med vilken stämmas dån!
Är det ej som hela Mälarn göte
Åter, på en gång, sitt rika lån? –
Och han är likväl så hög om kvällen,
Som om morgonen, och tusen år
Fylla honom kanske än, från fjällen,
Lika rik och härlig varje vår.

Och med varje Maj hans holmar gunga
Sina kronor i dess klara våg,
Och i varje vår hans fåglar sjunga
Lika ömt, med lika eldig håg.
Skulle jag, när hela världen svärmar,
Sköna Vår! blott jag ej le med dig?…
Och en snöbäcks sorl, den klippan härmar,
Var dock fordom nog att locka mig.

Nej, åt landet Bröder! Tjädern knäpper
Nu var morgon i sin furulund.
Vad, om jägarn kopplet varsamt släpper,
Blott till ögonfägnad på en stund?
Låt oss njuta, låt oss vara glade:
Friskt och härligt hornens toner gå!
Den som hjärta nu att jaga hade,
Endast på en timma eller två!