Tempel-tornets dystra klockor hördes,
Mot dess port en svartklädd skara rördes,
Och en yngling skördad ifrån våren
Buro de på båren.

Sakta sänktes slumrarn ned i mullen,
Fredligt rundades ånyo kullen,
Och ett enkelt kors blev ställt av sorgen,
På den trygga borgen.

Nu, när livets sista gärd var slutad,
Bröt det tysta tåget opp — men lutad
Mot en alm, som sig i nejden höjde,
Kvar en flicka dröjde.

Och hon dröjde där tills allt blev öde;
Då till graven gick hon, till den döde,
Och en lilja, som hon bar i handen,
Offrade åt sanden.

Och den trogna satt och grät på stället
Än, när solen sjunkit bakom fjället;
Och den bleka, natt-omhöljda stjärnan
Uppgick över tärnan.

Nästa morgon blev hon än där funnen;
Men dess tårekälla var förrunnen,
Och mot korset, som hon slöt med armen,
Slog ej mera barmen.