Hjärta, hjärta! hade jag dig framför mig,
låge du oroliga i min hand här;
o, då skulle hastigt min trogna omsorg
         bringa dig lugnet.

Som en mor sitt barn, jag dig skulle gunga,
föra, sakta vyssjande, fram och åter;
tills du upphört klaga, och nöjd din plåga
             glömde i sömnen;

men nu bor du slutet i barmens fängsel,
otillgängligt stängt för var vänlig hyllning;
blott för honom blottat, som oupphörligt
         rubbar din vila.