Johan Ludvig Runeberg

JOHAN LUDVIG RUNEBERG (1804–77) – Finlands nationalskald – kan sägas ha ett i känsla och kärnfullhet särpräglat och skarpt utmejslat författarskap.

Genomgående i hans tre större samlingar Dikter (1830, 1833 och 1843) är en på samma gång kärv, vemodig och inkännande enkelhet i ämnesval och uttryck. Till grund för många av dikterna ligger dels de intryck Runeberg tog då han som informator, vid mitten av 1820-talet, vistades i Saarijärvi där han mötte inlandets skogsbönder, dels influenser från hans läsning av serbisk folkpoesi med dess idealiserande hjälteporträtt. Med säregen ordknapphet och saklighet ingjuter Runeberg en ny stämning i den romantiska poesin. I centrallyriska dikter, epigram och miniatyrer fångas förtätade ögonblick och oförgätliga gestalter på intensiva och innerligt ciselerade rader.

Samma samlande, poetiska blick ger Runeberg uttryck för i Elgskyttarne (1832) där allmogemotiv och hembygdsmålningar tecknas med närmast etnografisk omsorg. Folklagrens skilda villkor beskrivs, dock som ingående i en harmonisk, organisk gemenskap.

Runebergs mest kända och lästa verk torde vara Fänrik Ståls sägner (2 band, 1848 och 1860), där kriget mellan Sverige och Ryssland 1808–09 skildras med en särpräglad förening av övergripande idealism och detaljskarp realism.

Runeberg hade en obruten tilltro till den poetiska kraften. I en reflexion skriver han: ”Poesin ser och återger det verkliga, den sanna verkligheten, rotad i Gud och genomblommande världen. Poesin upphjälper icke naturen, gör den icke härligare än den är, men den hjälper mänskligheten att se sin egen och världens härlighet, att genomskåda ytans förvirring. Mänskligheten sitter vid lifvets strand och gråter öfver den mörka vågens skum och oro. Då kommer poesin, en solblick mellan molnen, och låter henne se hur djup, klar och ren den sjö är, som så svallar.”

Lotta Lotass
 
källa: Den svenska litteraturen. III: De liberala genombrotten 1830–1890, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc
Print Friendly, PDF & Email
Stäng meny