Thomas Thorild

THOMAS THORILD (1759–1808) bestämde sig tidigt för att bli geni.

Han eftersträvade en alltigenom förändrad syn på litteraturen och författarrollen och kom härvid att kalla sig, inte för skald utan för ”Autor” – ”en präst i Naturens heliga sanning”. Litteraturen var en alltför allvarig sak för att lämnas åt rimsmeder och konversatörer. Endast geniet – den stridande, kraftfulla sanningssökaren på det litterära fältet – kunde fullt ut vara dess tjänare och hade då även rätt att fritt söka sitt uttryck och sitt formspråk.

Den fattige, föräldralöse Thorild, som helt på egen hand skaffat sig utbildning och plats på den kulturella arenan, adlade sitt utanförskap till storhet med en ny poesi i sak som i sin opolerade styrka, virila kraft och mäktiga ordmusik fullständigt bröt med tidens rådande konventioner.

Thorild blev här, tillsammans med vännen Bengt Lidner, en romantikens pionjär i Sverige. Han skisserade också sin helt egna kanon i lärodikten Passionerna (1785) där de stora andarna har namn som Ossian, Klopstock, Newton, Rousseau. Här förmedlas känslan av ett väldigt, odelbart Vara, vars kraft genomströmmar ting, varelser och ord. Dikten föranledde en strid med Kellgren vilken kallade Thorilds egensinniga hexameter för ett ”versslag, stridande mot den i vitterheten allmänt godkända smaken”. Kellgren såg dock poetiska löften i Thorilds diktning, om än han ej fullt kunde omfatta dess villkorslösa krav på tvångslöshet och frihet.

I dialogdikten Harmen (1787) är Thorilds uttryck lika otämjeligt och starkt. Där möter diktaren guden Thor, som ger honom del av sin ljungeld och gör honom till en trotsets förespråkare. Egensinnig och okuvlig är också En Critik öfver critiker (1791) där Thorild lägger fram grundlagarna för granskning av litterära arbeten: att veta vad man skall döma, att döma allt efter dess art och grad, att veta att ingenting görs för sina fels skull utan för sitt värdes skull. Skriften är även ett angrepp på den tidigare trätobrodern Kellgren, vars kritiska gärning Thorild såg som kitslig och missriktad, och med vilken han nu kom att utkämpa ännu en strid.

Även inom politiken var Thorild starkt engagerad för det han såg som förnuft, sanning och rätt. Han blev en av den franska revolutionens mest övertygade anhängare i Sverige och menade att riksdagen borde ersättas av en ”tribunal för upplysning och förbättring”. Efter kungamordet 1792 ledde Thorilds publikationer i frihetsfrågan till häktning och förhör. Han dömdes till fyra års landsförvisning, under vilken han skrev det filosofiska verket Maximum seu Archimetria (1799), en kritik av Kant och den idealistiska filosofin.

Thorilds mest kända devis – ”Tänka fritt, är stort; men tänka rätt, är större” – står idag i guldskrift över ingången till Uppsala universitets aula. I en tillbakablick över sitt liv sammanfattar Thorild sin traktan och ambition: ”Jag hade blott en stor och oföränderlig tanke i Livet: ’Att Förklara hela Naturen, och Reformera hela Världen’”.

Lotta Lotass

källor

  • Svenskt biografiskt lexikon
  • Den svenska litteraturen. II: Upplysning och romantik 1718–1830, red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc
Print Friendly, PDF & Email
Stäng meny