Det är förbi med många troll.
De mäktiga, som trygga
på vintergatans brygga
med sol och stjärnor slogo boll,
och pysslingar och pyren,
som smögo kring med gram och groll
i ljungen och på myren,
de schasas bort åt alla håll.

Men när en natt i skogen
jag ser den gamla logen,
som byggd av forna jätteträd
står kvar, där torpet brunnit ned,
då rasslar det och rullar;
ty det finns troll, som aldrig dö
men gräva gångar under hö
på logar och på skullar.
De ha ej fötter till att gå.
Likt sälarna i havets blå,
fast med en kvinnas läppar
och gyllne öronkläppar,
de dyka upp bland ax och strå
och deras smycken klirra.
Som bark så röd står pannans lugg
och från var springa och var glugg
de över vägen stirra.

Med ens de stämma i ett skrik
och svaras av en skälla,
som flyr och flyr vid kärrets vik
bland träden med sin gälla
och snabba och förskrämda klang.
Det är kon Gulleborg, som sprang
till skogs på vallgångsdagen.
Men ej den dagen sken igår,
ty flickorna i hagen,
de hört från ödemarkens snår
sen fyra hundra långa år
de rostet brustna slagen.
Och barnen hört dem vid sin korg
i hallonrisets skreva.
Kon Gulleborg, kon Gulleborg
hon minns ej bås och stäva.
Bland fur och gran hon flyr och flyr
och ryggens vita strimma
försvinner över öde myr
i sommarnattens dimma.
Och stjärnorna de glimma
och vallargossens väg blir lång
tills trastens första djupa sång
bebådar solens timma.