Verner von Heidenstam
VERNER VON HEIDENSTAM (1859–1940) var centralgestalt i det svenska litterära nittiotalet. I stridsskrifterna Renässans (1889) och Pepitas bröllop (1890), den senare skriven tillsammans med Oscar Levertin, gick Heidenstam till storms mot åttiotalets naturalism, vilken han såg som mörk och livsfientlig. Heidenstam ville i stället se skönhet och färg i dikten. Författarens fantasi skulle styra; verkligheten var blott ett avstamp för inbillningsförmågan; en estetik som för övrigt återkommer i Om inbillningens logik (1896), där trohet mot ingivelsen ställs fram som konstnärskapets enda styrande norm.
Heidenstam debuterade 1888 med diktsamlingen Vallfart och vandringsår, vars grund var omfattande resor i Sydeuropa och Främre Asien, vilka han företagit åren 1876–78 för att bota sin tuberkulos.
Sinnlighet och lättjefullhet hyllas där i måleriska fresker, skrivna i orientalismens tecken. Det exotiska och sinnliga lockade Heidenstam och år 1892 gav han ut idéromanen Hans Alienus, vars titelfigur känner sig främmande i det svenska, sena 1800-talet. Han beger sig ut på en resa genom tid och rum, där han prövar olika roller, bland dem kejsare och gud, men inte finner någon som tillfredsställer honom. Han återvänder hem, möter sin döende far och når ett slags försoning. Längtan hem är, som en exotismens motpart, ett återkommande tema i Heidenstams författarskap.
Med samlingen Dikter (1895) förstärks dragen av hembygdsromantik och nationalism i hans skrivande. Heidenstam blir nationalskald. Och den svenska historien blev sedermera föremål för flera studier i hans författarskap. En resa genom Östeuropa i Karl XII:s fotspår 1896, parad med läsning av Anders Fryxells svenska historia, gav till resultat Karolinerna (2 band, 1897–98), där lidandet förädlar det prövade folk som samlas kring fosterlandet, förkroppsligat i hjältekonungen. Heidenstam kom också, i form av Svenskarna och deras hövdingar (1908–10), att skriva det historiska motstycket till Selma Lagerlöfs geografiska läsebok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906–07). Med Nya dikter (1915) fann Heidenstam nya uttryck i koncentrerade och fåordiga, centrallyriska betraktelser som närmar sig en uttalat religiös ton.
År 1916 erhöll han Nobelpriset i litteratur. År 1925 flyttade han in i sitt, efter egna ritningar byggda, Övralid – ett av Sveriges mest kända diktarhem.
