Vilhelm Ekelund

VILHELM EKELUND (1880–1949) var det tidiga svenska 1900-talets store litteräre forskningsresande. Från det skånska landskapet till de europeiska metropolerna, från den svenska samtiden genom filosofins och litteraturens historia rörde han sig i ständigt samtal med meningsfränder och i oupphörligt registrerande av stämningar och dagrar.

Ekelund debuterade som poet med samlingen Vårbris (1900). Sex år och sju diktsamlingar senare lämnade han lyriken med Dithyramber i aftonglans (1906). Ekelund hade då drivit den i samtiden omdebatterade fria versen till en ny, förtätad, närmast skulptural rytm. Han läste tidigt den samtida modernistiska litteraturen och skrev redan 1901 i Malmö-Tidningen introducerande artiklar om bland andra Hugo von Hofmannsthal och Stéphane Mallarmé.

Han reste också själv ut i Europa och rapporterade hem om det brusande, rusande moderna storstadslivet. Ekelund kom sedermera att bosätta sig i Berlin och Köpenhamn. Efter att ha lämnat poesin fann han nya uttryck i prosa, essäistik och aforistik. Med Antikt ideal (1909), Böcker och vandringar (1910) och Båge och lyra (1912) inleddes den långa rad av prosaböcker Ekelund kom att ge ut. I essäer och aforismer skriver han fram en tankens diktning där valfrändskaperna Nietzsche, Hölderlin och Goethe återkommer med uppfordrande röster. I Nordiskt och klassiskt (1914) och Väst-östligt (1925) gör han upptäcktsfärder bland gångna tiders vederlikar.

Återkommande hos Ekelund är kritiken mot marknadens påverkan på det litterära livet och mot den författare som säljer ut sina ideal för att få filistrarnas beundran och stigande försäljningssiffror. Det gällde i stället att söka sig bort från marknaden, bort från applåder och bifallsrop och mot det kryptiska, mot den hemliga formeln, mot chiffret. Ekelund kom därvid att pröva fragmentets form i ett alltmer koncentrerat uttryck; det han själv kallade ’förkortningar’. Motståndet från förläggare, kritiker och läsare var starkt. Sina sena böcker fick han ge ut på eget förlag och, sedermera, med hjälp av Ekelund-samfundet. I detta motstånd fann Ekelund bekräftelse, giltighet och kraft. ”Att ha uttalat något som ej väcker ett motstånd är att icke ha uttalat något” heter det i Lefnadsstämning (1925).