Hjalmar Söderberg

HJALMAR SÖDERBERG (1869–1941) debuterar med romanen Förvillelser (1895) och är från första stund i säker besittning av sina stilmedel och sina ämnen. Huvudpersonen – den vankelmodige och vilsne Tomas Weber – är en karakteristisk söderberggestalt; osäker på sin livsväg och kuvad av samhällets konventioner står han på avgrundens rand. Som så ofta hos Söderberg är kärlek och karriär de vägar som, med etablissemangets godkännande, kan leda till lycka och framgång, men de är samtidigt kringskurna av krav som är tillräckligt stränga och obevekliga för att bryta även den starkaste vilja.

Så är fallet även i romanen Martin Bircks ungdom (1901), som kom att bli Söderbergs stora genombrott, och i romanen Den allvarsamma leken (1912), där ödesbestämdheten vilar tung över huvudpersonen Arvid Stjärnblom och hans omöjliga kärlek.

Oförmåga eller ovilja att inpassa sig i färdiga mönster var ett återkommande tema hos Söderberg, vars medkänsla fanns hos den som valde en egen väg; dock ledde denna väg i hans författarskap ofta till bedrövelse och själsnöd – ett slags pessimism och uppgivenhet kom att färga många av de livsöden han skildrar.

Söderberg var också en flitig kritiker och skribent i tidningar och tidskrifter, och gav ut ett antal samlingar med sina kortare texter, främst bland vilka torde vara Historietter (1898), där hans impressionistiska stil och säkra öga för skickelsedigra situationer tydligt kommer till sin rätt. Han var även verksam som dramatiker; bland hans pjäser är Gertrud (1906), om en kvinnas oböjliga tro på fullständig kärlek, den som blivit mest spelad och uppskattad.

Under senare delen av sitt liv ägnade sig Söderberg huvudsakligen åt religionsforskning, där han framför allt ifrågasatte Bibelns skildring av Jesu liv och lidande i böcker som Jesus Barabbas (1928) och Den förvandlade Messias (1932). Han var därtill en flitig brevskrivare och många av hans brev – däribland den mer än femtio år långa brevväxlingen med närmaste vännen Bo Bergman – finns utgivna.

Lotta Lotass