Britt G. Hallqvist, 1914–1997

Foto: Björn Larsson

Författaren, poeten och översättaren Britt G. Hallqvist var född den 4 februari i Umeå. Hennes far, Wilhelm Nyman, var lektor och undervisade i tyska, engelska och franska. Hennes mor, Dagny Henschen, var översättare. När Hallqvist var tolv flyttade familjen till Lund, där hon så småningom läste vidare och tog en fil.mag. i nordiska språk, litteraturhistoria, teoretisk filosofi och tyska. När hon gift sig med Sten Hallqvist lämnade hon Skåne 1940 och blev prästfru, först i Vargön nära Vänersborg, sedan i Sjömarken utanför Borås. Mellan 1939 och 1947 födde hon fyra barn. Hon gick bort 20 mars 1997 i Lund.

Under tiden i Sjömarken började Hallqvist översätta, något som skedde efter att hon 1945 hade blivit kontaktad av Annie Löfstedt på Natur och Kultur. Löfstedt hade hört den egna dikt som Hallqvist framfört på Lundaprofessorn och översättaren Sigurd Agrells begravning och undrade nu om Hallqvist var intresserad av att skapa svenska versioner av engelska, tyska och franska barnverser till förlagets antologi Min skattkammare. Efter detta uppdrag översatte Hallqvist två vuxenlitterära sakprosaverk för förlaget och två brittiska barn- och ungdomsböcker för Natur och Kultur och Gleerups, innan hon 1949 tog sig an T.S. Eliots De knepiga katternas bok för Albert Bonniers Förlag. Arbetet med Eliots verser gav förnyad inspiration och var av avgörande betydelse för hennes fortsatta verksamhet.

1950-talet var ett mycket produktivt decennium för Hallqvist. Hon översatte barnlitterära klassiker som H.C. Andersens sagor, Edward Lears barnramsor, Rudyard Kiplings Djungelboken i två delar (1951–1952) och hans Just-så-historier (1953), Edith Nesbits Järnvägsbarnen (1959), Laura Ingalls Wilders självbiografiska nybyggarserie, en av böckerna i C.S. Lewis fantasyserie om Narnia samt verserna i A.A. Milnes två böcker om Nalle Puh (där prosapartierna översattes av Brita af Geijerstam), men också nyare barn- och ungdomsböcker som E.B. Whites Min vän Charlotta (1953). Förutom av Natur och Kultur och Bonnier anlitades hon som översättare av Rabén & Sjögren, Gleerups och B. Wahlström.

År 1950 debuterade hon som författare med den humoristiska versberättelsen Rappens på Blåsopp, som följdes upp av ett flertal böcker för barn- och ungdomar, både vers och prosa, bland dem ABC (1951) och Festen i Hulabo (1961). Hon skrev också lyrik för vuxna och började tidigt att översätta dramatik – först ut var den brittiske författaren Christopher Frys Damen bör inte brännas (1950) på beställning av Dramatenchefen Ragnar Josephson. En andra pjäs av Fry översattes året därpå för Malmö stadsteater.

Åren 1956 respektive 1961 kom de översättningar som förmodligen har blivit Hallqvists mest uppmärksammade: de två delarna av Goethes Faust, publicerade i Forumbiblioteket. I föredraget ”Min text och den andres”, som Hallqvist höll för Tegnérsamfundet i Lund 1987, uppger hon att det tog sammanlagt tio år att översätta de två volymerna. Enligt egen uppgift hade hon aldrig gett sig på Fausts andra del om inte förlaget hade utlovat denna på baksidestexten till första översättningen.

År 1958 återvände familjen till Lund, där Hallqvist sedan blev kvar livet ut. Under 1960-talet arbetade hon vidare med Goethe. Dramat Götz von Berlichingen med järnhanden kom ut samma år som andra delen av Faust, och tre år senare följde prosaboken Valfrändskap. Hon översatte nu även samtida tyskspråkig dramatik: Peter Weiss uppmärksammade Jean Paul Marat (1965) och hans Rannsakningen (1965). Från dessa år stammar också en av hennes oftast utgivna översättningar – J.R.R. Tolkiens Bilbo. En hobbits äventyr (1962), som har getts ut i 16 upplagor och fungerat som inkörsport till Tolkiens värld för flera generationer svenska läsare. Bilbo ersatte Tore Zetterholms Hompen, eller En resa dit och tillbaka igen (1947) och har sedan i sin tur ersatts av Erik Anderssons Hobbiten (2007). Hallqvist översatte nu dessutom bröderna Grimms sagor och fabler av Aisopos och Jean de la Fontaine.

Under 1970-talet följde en stor mängd barnlitteratur i varierande genrer: Tolkiens Sagan om smeden och stjärnan (1972), Richard Adams populära Den långa flykten (1975) och Sylvia Plaths verser i Sängboken (1977), men också en stor mängd översättningar av småbarnsböcker, till exempel sagor av Beatrix Potter, Annette Tisons och Talus Taylors bilderböcker om Barbapapa samt den amerikanske författaren och illustratören Dr. Seuss Adda Sköldpadda och Storskrytarna (båda 1972). Dessutom översatte hon Ole Lund Kierkegaards burleskt komiska böcker om Lille Virgil, Hodja, Otto och de andra, varav flera tillsammans med Ingelöf Winter.

Vid samma tid kom flera betydande dramatiska översättningar, bland annat Jean-Paul Sartres version av Euripides Trojanskorna (1971) och Peter Weiss Hölderlin (1972). Hallqvist hade redan vid 1960-talets slut anlitats av Dramatens Alf Sjöberg för att översätta Shakespeares Troilos och Kressida, Coriolanus och Antonius och Kleopatra. I ”Min text och den andres” finns en intressant beskrivning av hur det nära samarbetet med Sjöberg gick till: regissörens omfattande kommentarer till Hallqvists utkast fick henne så småningom att bli djärvare, friare, mer modern.

I övrigt är det musikdramatiken som sätter sin prägel på Hallqvists vuxenlitterära översättningar under 1970-talet. Här rör hon sig från klassisk opera (Figaros bröllop) och modern opera (Alban Bergs Lulu) till Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices musikal Jesus Christ Superstar. Överhuvudtaget utgör sångtexter en mycket viktig del av översättargärningen. Hallqvist blev engagerad i 1968 års kyrkobokskommitté. Arbetet resulterade så småningom i omfattande insatser för 1986 års psalmbok. I denna återfinns 17 originalpsalmer av Hallqvist och 70 psalmer som hon antingen har översatt eller bearbetat. Under 1980-talet översatte Hallqvist också andliga sånger av Bach och Schubert.

Under samma årtionde anlitades Britt G. Hallqvist av Ingmar Bergman för nya översättningar av Shakespeares dramatik. Kung Lear, Macbeth och Hamlet kom 1983–1986 och följdes på 1990-talet av Romeo och Julia, En vintersaga och Stormen, de två sistnämnda tillsammans med Claes Schaar. Bland Hallqvists senare översättningar märks också Friedrich Dürrenmatts pjäs Besök av en gammal dam (1993).

Utmärkande för översättaren Hallqvist är som framgått hennes mångsidighet. Hon arbetade med epik, lyrik och dramatik, med vers och prosa för både barn, ungdomar och vuxna, med sånger, psalmer och musikdramatik. Källspråken var många. Helst översatte hon från engelska och tyska, men hon behärskade även franska, danska och norska. När hon översatte från andra språk – nederländska, ryska, tjeckiska och japanska – tog hon hjälp av andra personer eller av förmedlande texter.

Stilistiskt kännetecknas Hallqvists översättningar av konkretion. Hon väljer ofta det fysiskt påtagliga snarare än det abstrakta och svepande, vilket resulterar i en stark närvarokänsla. Ett enkelt exempel på detta är inledningen till Bilbo. Tolkiens förstamening In a hole in the ground there lived a hobbit översätter Hallqvist till ”I en håla under jorden bodde en hobbit”. En håla in the ground blir en håla ”under jorden”, vilket placerar läsaren nere i hobbitens bostad istället för uppe på marken blickande ner mot hålan. Distansen till hobbiten och hans hem suddas ut, vilket understryks i nästa mening när Hallqvist expanderar beskrivningen av hålans andra invånare från Tolkiens worms till ”maskar och kryp”.

Hallqvists stil är ledig och ofta humoristisk, meningsbyggnaden enkel och lättillgänglig. I hennes nyöversättningar av klassiska verk märks en smidig modernisering av både syntax, ordval och tonfall. Så exempelvis i King Lears inledningsscen – Kents och Gloucesters samtal om den senares oäkta son – där Shakespeare leker med dubbeltydigheten i ordet conceive. Kent förstår inte (cannot conceive) relationen mellan Gloucester och sonen, men sonens mor kunde däremot conceive, säger Gloucester och använder därmed ordet i bemärkelsen ”avla”. En sådan ordlek är nästintill omöjlig att översätta både smidigt och ordagrant, men Hallqvist hittar en annan variant som tar tillvara på Gloucesters lekfulla förhållande till språket och hans kylslagna attityd till ämnet: ”Jag fattar inte riktigt”, säger Kent. ”Pojkens mor fattade i alla fall galoppen”, svarar Gloucester.

I ”Min text och den andres” varnar Hallqvist för ett arkaiserande språkbruk i översättningar. ”Ett tidlöst språk”, skriver hon, ”är ett ouppnåeligt, för att inte säga orimligt ideal, eftersom ett levande språk ständigt förändras”.

I de barnlitterära översättningarna märks en tydlig berättarröst. Stilen har här distinkt muntliga drag som lämpar sig väl för de tänkta mottagarna. Själv har hon lyft fram hur viktig dialogen är för barnböcker, vilket tydligt märks i hennes arbete i form av en utpräglad känslighet inte bara för vad som sägs utan också för hur det sägs. Här finns klara beröringspunkter mellan Hallqvists barnboksöversättningar och hennes dramatiska arbeten.

Hallqvists översättningar av operalibretti och sångtexter har blivit hyllade för sin sångbarhet. Motsvarande kan egentligen sägas om de flesta av hennes översättningar. Den stilistiska ledigheten gör pjästexterna lätta att både framföra på scenen och uppfatta i salongen, och det muntliga draget gör barnböckerna i högsta grad läsbara, oavsett om de läses tyst eller högt.

Bland Hallqvists många priser och utmärkelser märks Svenska Dagbladets litteraturpris 1950, Nils Holgersson-plaketten 1962, Svenska Akademiens översättarpris 1976 och Litteraturfrämjandets stora pris 1980. År 1983 blev hon teologie hedersdoktor vid Lunds universitet.

Tilldelade översättarpriser