verlden afbröt fru Tagelin sig sjelf , i det hon stör
tade upp och började ifrigt skaka sin bruna bomba -
sinsklädning — kors i all verlden ! här är ju fullt
med myror . . . . Vi ha satt oss midt i myrvägen . . . .
Fiken ! Brita ! inte går det an att duka här . Vi
få se oss om efter en annan plats . Tag bort kor -
garne ! det var ett öde 1 . . . . Der en — och der en
— och der — kusin Selling är alldeles öfversållad
på ryggen . Att inte svägerskan ser något heller . . . .
Hjelp kusin Tagelin af med myrorna , kära sväger
ska . . . . Bevare mig ! svägerskan har en hel stack
på sig . . . . Nej , inte der ! . . . . på högra sidan . . . .
Det var en uppbygglig syn för de antågande ka
valjererna att skåda de tre åldriga , temligen korpu -
lenta damerna hoppande och struttande liksom anfäk
tade af danssjuka . Slutligen togo de sitt parti och
resignerade sig att fördraga så godt ske kunde , den
ovälkomna inqvarteringen från hvilken man , olyck
ligtvis var ur stånd att befria sig . Efter val och öf -
verläggning stannade man ändtligen vid en ännu me
ra upphöjd plats der man icke trodde sig ha att be
fara något störande intesmezzo , annat än möjligen från
bevingade insekter . En olägenhet åter förefanns der .
— Ack ! » intet är fullkomligt under solen » , och under
solen , bokstafligen taladt , befunno sig äfven våra på
utflykt stadda Stockholmiensiskor . Intet träd fanns
i närheten , ingen tillstymmelse till skugga — inte
ens från en enbuske . En högblå Augustihimmel ,
utan moln och vestanfläktar . . . . Imellertid hvad var
