Gudmund Jöran Adlerbeth (1751-1818)

GUDMUND JÖRAN ADLERBETH (1751–1818) blev, som ung student i Uppsala, medlem av det av bland andra Olof Bergklint stiftade sällskapet Apollini sacra, vilket stod i nära förbindelse med Utile dulci. Adlerbeth kom därvid att göra sig bemärkt som skald först genom fyra i Vitterhetsnöjen publicerade oden i tidstypisk didaktisk stil: ”Den Förnögde”, ”Det onda Samvetet”, ”Motgångs Nytta” samt ”Ode öfver Förgängligheten”. Vid sidan av sitt eget diktande översatte han vid samma tid Racines Iphigenie enligt tidens stilistiska ideal och blev därmed, genom Gustaf Fredrik Gyllenborgs försorg, uppmärksammad av Gustaf III som inbjöd honom till sina litterära cirklar. Därigenom kom Adlerbeths diktning att mer gå i rojalistiska tonarter. Han blev år 1774 utnämnd till riksantikvarie och åtföljde, som expeditionssekreterare, Gustaf III på dennes italienska resa 1783–84, under vilken Adlerbeth förde journal över sevärdheter, konst och antikviteter. En del av anteckningarna utgavs av Henrik Schück i verket Gustaf III:s resa i Italien (1902). Som översättare var Adlerbeth mest intresserad av fornisländsk och romersk litteratur. Hans försök till översättning av ”Ejvindr Skaldaspillers liksång öfver konung Håkan i Norrige”, publicerad i Stockholmsposten 1790, ses som en viktig milstolpe i den nordiska renässansen. Adlerbeth gjorde även stora insatser som översättare av latinsk poesi, här skall främst nämnas hans tolkning av Vergilius Georgica vars stil och ämne låg nära hans egna poetiska ideal.