Axel von Fersen den äldre (1719-1794)

AXEL VON FERSEN (1719–1794) föddes in i en av Sveriges främsta och rikaste högaristokratiska släkter. Hans bana inom militären var tidigt utstakad och kom inledningsvis att föra honom till Frankrike där han 1740 blev kapten vid Royal Alsace. Året därpå hemkallades han då krig utbröt mellan Sverige och Ryssland, men återvände 1743 till Frankrike, där han deltog i flera fälttåg och slutligen utnämndes till generalmajor. I juni 1749 återvände Fersen till Sverige för att tillträda sitt arv efter moderns död. Han kom därvid att bli en av rikets mest framträdande politiker. Redan från sitt inträde i riksdagen framstod han som en av hattarnas kraftfullaste företrädare. Han valdes till lantmarskalk 1755, blev omtalad för sin förmåga att med fast hand leda riddarhusets ofta hetsiga debatter och kom att under flera decennier spela en framträdande roll i Sveriges riksangelägenheter. Hans särskilda ställning i maktens kretsar torde ha varit avgörande för Gustaf III:s beslut att kalla honom som en av ledamöterna vid Svenska Akademiens instiftande 1786. Fersens sista framträdande som politiker präglades dock av konfrontation med kungen. Vid de dramatiska överläggningarna i rikssalen 17 februari 1789 riktade Gustaf III, i sin kritik av adeln, särskilt hårda ord mot Fersen, som också var bland de män som arresterades och fängslades tre dagar senare. Dock hade han inget att skaffa med konspirationen mot kungen och uppvaktade Gustaf III på dennes dödsbädd för att betyga honom sin lojalitet. Under de två månader Fersen satt fängslad skrev han brev till sina båda söner där han lade vikt vid den enskildes ansvar och förbjöd dem att av harm lämna fosterlandets tjänst. Brevet kom, genom sonen Axel von Fersen d. y. till drottning Marie Antoinettes kännedom, och väckte hos henne en sådan genklang att hon personligen skrev av Fersens ord om vikten av obruten lojalitet mot fosterlandet.