gången för socialdemokraterna hade verkat avky-
lande på dem inom borgerligheten som ville bli av
med mig. Albert Bonnier blev mindre karsk och
vågade ej spela ut för fullt som tjugu år senare.
Jag övertänkte hur mycket av det jag arbetat för
— ett öppnare offentligt samtal framför allt — som
skulle riskeras om jag avgick. Jag gick slutligen
med på en ny ordning. Sven Erik Larsson och jag
skildes åt. Han fick ensam ansvaret för tidningens
inrikespolitiska hållning på ledarsidan och jag fick
rätt att under eget namn skriva ledare. Han fick
motsvarande rätt att skriva vad han önskade på
kultursidorna, en rätt som han aldrig begagnade så
vitt jag minns. För utrikespolitiken svarade vi fort-
farande gemensamt och vi kom överens om att
även i mediafrågor alltid samråda.
Det betydde en befrielse för mig och jag kunde i
några stycken göra en bättre insats. Jag stannade på
Dagens Nyheter till utgången av 1975. Det är fem-
ton år sen. Tidningen är alltjämt angelägen för mig.
Det förflutna försvinner i underjorden och rätt-
visa domar existerar inte. Vad som blir kvar på
”historiens blad” beror på tillfälligheter och kon-
junkturer. Nils Ferlin har formulerat all den vis-
dom som behövs i frågan och han får sista ordet i
min bok:

En kättare i dag
och i morgon en martyr
Titlarna beror
på herrarna som styr.