Förnöjd gick Iris i det gröna,
Att där naturens under se,
Då allt det fina och det sköna
Åt Iris tycktes offer ge.
För hennes fot sig blomman böjde,
Och knoppen med sin mognad dröjde,
Att, till de andra rosors harm,
Få spricka ut i Iris barm.
Sin vita hand hon varsamt räckte
Och rosor tog av alla slag:
Kring hennes hals de bladen sträckte
Och fingo där ett nytt behag,
Som hela parkens avund väckte.

Hon till en Natt-Viol syns ila,
Och mislynt talar henne till:
Tro ej, att jag dig plocka vill.
Den dig vill njuta, får ej vila.
Du blott i mörkret nytta gör:
Och när som solen på dig brinner,
Din fägring nog mitt öga rör;
Men själen ingen känsla finner.
Den djärva Blomman svarar fritt:
Jag blott för natten skapad blivit;
Men då mitt väsend du beskrivit,
Beskrev du ej tillika ditt?