Bengt Lidner

BENGT LIDNER (1757-1793) levde ett skiftesrikt liv, präglat av knappa omständigheter. Sitt levebröd sökte han på de mest skilda vägar; en tid som jungman ombord på ett av Ostindiska kompaniets skepp (varifrån han rymde), en tid som sekreterare åt Gustaf Philip Creutz, Sveriges dåvarande ambassadör i Paris (varifrån Lidner 1782 fick avsked efter att de båda råkat i delo).

Även Lidners litterära alster präglas av häftighet och kast mellan ljus och mörker; trygg förtröstan på Gud och hopp om försoning växlar med stormande känslor och djupaste tragedi. I sin dramatik hade Lidner tagit starkt intryck av Shakespeares nattliga, skickelsedigra stämningar, vilket blir inte minst tydligt i Erik XIV (skrivet under vistelsen i Paris), av Levertin kallat Sveriges ”första historiska tragedi”, och i Medea (1784), ett av våldsam lidelse förtätat operalibretto i tre akter där Lidner, som han själv påpekar, bryter mot de klassiska reglerna för vad som får visas på scenen.