Karin Boye

KARIN BOYE (1900–1941) drevs i sitt liv och sin dikt av en oavlåtlig vilja till uppror och uppbrott, till rörelse och frihet. Tidigt i livet läste hon Schopenhauer och Nietzsche och brottades med frågor kring individens rätt till självbestämning, Guds rådighet över människan och existensens krav och tvång och normernas färdiga handlingsmönster. Boye debuterade med diktsamlingen Moln (1922). Hennes starkaste influenser kom från Gustaf Frödings graaldiktning, Vilhelm Ekelunds stränga allvar och Edith Södergrans kosmiska visioner. Skönhetsdyrkan, kampvilja och dynamisk rörelse var hos Boye, alltifrån första stund, starkt koncentrerade och stöpta i en säregen, stringent och egensinnig rytmisk form. I de därpå följande diktsamlingarna mda land (1924) och Härdarna (1927) manade dikterna, med grund i kristna motiv, till tapperhet, till seger, strid och offer. Boye var vid denna tid också medlem av Clartés redaktion och en av tidskriftens starkaste röster, såväl i debatt som i skönlitterära bidrag. Hon var också en av grundarna av tidskriften Spektrum (1931–33), i vilken hennes och Erik Mestertons översättning av T. S. Eliots The Waste Land (Det öde landet) publicerades 1932. Boye skrev även ett antal novellsamlingar – Uppgörelser (1934), Ur funktion (1940), Bebådelse (utgiven posthumt 1941) – och flera romaner. I hennes första roman – Astarte (1931) – är huvudgestalten en skyltdocka, kring vilken ett antal människor rör sig i kritik av det moderna konsumtionssamhället. Merit vaknar (1933) berättar om kärlekens makt till försoning. I För lite (1936) gestaltas konstnärens dilemma mellan skapande frihet och pekuniärt ansvar. I romanen Kris (1934) möter läsaren den unga seminaristen Malin Forst, vars själsliga omvälvningar framställs i strama dialoger mellan stiliserade karaktärer, iakttagare och makter. Forsts av rädsla präglade livsmönster bryts först när hon möter skönheten och omedelbarheten hos kamraten Siv. Boyes mest lästa roman Kallocain (1940) är en framtidsskildring med drag av Aldous Huxleys sköna nya värld, där individens rätt till frihet och självständighet ställs mot kollektivets och Statens organisations- och kontrollbehov. Bland Boyes diktsamlingar skall också nämnas För trädets skull (1935) där hon gör mästerligt bruk av den trädsymbolik vilken återkommer genom hela hennes författarskap. Samlingen kritiserades i sin samtid för att vara modernistiskt dunkel, men har av sentida läsare kommit att ses som Boyes starkaste. Här återfinns hennes kanske mest kända dikt – ”Ja visst gör det ont när knoppar brister” – där tilliten till världen och till livets kraft ger trädet mod att slå ut. Posthumt utgavs den ofullbordade diktsamlingen De sju dödssynderna (1941), vars kärna är en diktcykel där konflikten mellan rotfasthet och rörelse, ställe och väg, ligger till grund för ett metafysiskt drama med religiösa förtecken. Den dialog som här förs inför Guds tron, i körer, solostämmor och koraler, ger i sitt oböjliga sökande efter svar en stark bild av den vilja till strid och frihetskamp som genomströmmar Boyes diktning.

Lotta Lotass
 
källa: Erik Hjalmar Linder, Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Fem decennier av nittonhundralet, 1965.
 
 
 
 
 

Hör Karin Boye läsa sina egna dikter

Här kan du höra inspelningar från Sveriges Radio där Karin Boye läser sina egna dikter. 

 

 

Print Friendly, PDF & Email
Stäng meny