Maria Sandel

MARIA SANDEL (1870–1927) levde hela sitt liv under fattiga omständigheter. Som ung arbetade hon några år som hembiträde i Amerika och debuterade då som skribent med smärre skaldestycken i den svensk-amerikanska tidskriften Nordstjernan. Efter att hon återvänt till Sverige fick hon, liksom sin mor, sin utkomst som trikåstickerska; ett lågavlönat arbete som stod fattiga kvinnor till buds. Sandel och hennes mor drev även under en tid en mjölkbod på Kungsholmen i Stockholm.

I tjugofemårsåldern miste hon hörseln och drabbades några år därefter av en synnedsättning vilken endast lämnade henne ledsyn. Trots svårigheterna i sin livssituation fortsatte Sandel att skriva och att engagera sig socialt och politiskt, framför allt för de ensamstående mödrarna vilka ofta, till följd av de låga kvinnolönerna, hade att kämpa i största misär. Sandel själv bodde, först tillsammans med sin mor därefter ensam i ett rum med kakelugn, i Skogshyddan – ett område med nödbostäder för fattiga familjer på Mariebergsgatan – och visste av egen erfarenhet vad det ville säga att knappt ha mat för dagen.

Hon debuterade i bokform med novellsamlingen Vid svältgränsen och andra berättelser (1908), där den sociala misären i arbetarkvarteren skildras med starkt socialt patos. Så sker även i hennes första roman – Familjen Vinge. En roman om verkstadsgossar och fabriksflickor – där ett flertal arbetarfamiljer och deras öden möter läsaren i kollektivromanens form. Boken utkom 1909 på förlaget Fackföreningarnas tryckeriaktiebolag. Sandel lämnade även manuset till Bonniers som 1913 ånyo gav ut romanen, dock först efter att hon tvingats till omfattande strykningar och ändringar. I hennes andra roman – Virveln (1909), även den en kollektivroman – är storstrejken fond för framställningen.

I sitt senare författarskap utvecklade Sandel sin berättarkonst i mer pessimistisk- naturalistisk riktning och lät det enskilda livsödet oftast stå i fokus. Romanen Droppar i folkhavet (1924) – om en hyresvärdinna som tar sig an en ensamstående mor – har av kritiken setts som hennes främsta.

Genomgående i Sandels författarskap är individens okränkbarhet och stolthet, och betydelsen av bildning och självkontroll för den enskilda människans värdighet och självaktning. Hon levde som hon lärde och skapade sig, trots fattigdom och sjukdom, en obestridlig plats som pionjär inom den svenska arbetarlitteraturen.