Svenskt översättarlexikon

Sedan Goethe myntade begreppet ’världslitteratur’ har det varit omtvistat. Begreppets förled tycks vara behäftat med en vaghet eller öppenhet som lätt orsakar betydelseglidningar, definitionsstrider och akademisk tvedräkt. En återkommande fråga har rört begreppets koppling till kanonbildning; man har bland annat diskuterat översättbarhetens betydelse för en internationell kanons utformning och ifrågasatt europeiska klassikers dominans i en kanon med globala anspråk.

I de många lager av definitioner som med åren lagt sig på varandra kan det − i denna artikels sammanhang − vara värt att lägga märke till en förändring av begreppets användning: från att ha brukats med självklarhet för att upphöja en bred uppsättning internationellt erkända verk av högsta klass har begreppet längre fram tagits som utgångspunkt för kanonkritik och nedmontering av det upphöjda. Denna förändring låg dock ännu i framtiden då Albert Bonniers förlag 1925 inledde sin serie Världslitteraturen. De stora mästerverken i 50 omfångsrika band under redaktion av Fredrik Böök, Per Hallström och Martin Lamm. Redaktionen tycks ha bekymrat sig föga om att definiera begreppet ’världslitteratur’ ur något teoretiskt perspektiv. Man levde ännu i en tid då världslitteraturen var självklar.

En klassiskerserie i romantikens anda

Vilken litteraturuppfattning som präglade serien framgår av en programförklaring som utgivarna tryckte hösten 1925 i stora helsidesannonser i dagstidningarna. Enligt denna (här citerad ur Dagens Nyheter 4/10 1925) hade den nystartade skriftserien till syfte

att för den stora svenska allmänheten göra tillgängliga alla tiders och länders främsta diktskapelser, de oförgängliga mästerverken, som i fantasiens form tolkat mänsklighetens djupaste upplevelser – de eviga följeslagarna.

Serien skulle samla ”allt som är levande i den stora litterära traditionen, det som nu och alltid talar till känslan, tanken och fantasien hos varje levande människa”. Utgivningen vägleddes av en stark föreställning om den stora litteraturens höghet, allmänmänsklighet och tidlöshet. I detta fanns också ett samhällsnyttigt syfte. Serien skulle

ge den ständigt växande bildningstörsten den yppersta näring och tillmötesgå kravet på andlig odling, konstnärlig uppfostran och underhållande läsning. Företaget är i bästa mening både demokratiskt och aristokratiskt.

Det var inte bara för nöjes skull som man skulle läsa dessa klassiker. Världslitteraturen skulle förfina och adla sina läsare och göra dem till bättre medborgare.

I en senare presentationstext, som trycktes på baksidan av böckerna, lades urvalsprinciperna fram på nytt. Serien skulle

ge en översikt av det yppersta som diktats och drömts under skiftande himmelsstreck och växlande tidsåldrar av de utvalda andarna. Denna översikt kan givetvis inte bli fullständig i yttre mening, men den skall eftersträva en inre fullständighet genom att vara representativ. Meningen är, att icke någon stämma i den stora kören av diktare skall saknas, varken det sublima allvaret eller det spelande skämtet, den naivt blommande uppfinningsgåvan eller den spörjande och grubblande iakttagelsen.

Tonvikten lades vid ”den fabulerande och gestaltskildrande litteraturen, på de stora inbillningsskapelserna”, medan den ”rena lyriken måste redan på grund av översättningssvårigheterna bli sparsammare företrädd”. Man hade också valt bort filosofiska och religiösa skrifter samt svensk, dansk och norsk litteratur. Litteraturhistoriskt drog man en främre gräns vid ”naturalismens inbrott eller slutet av 1800-talet”. Programförklaringen avslutades med Tegnérs rader:

Vad mänsklighetens härlige ha sökt
sitt hela sköna, rika liv igenom,
väl är det värt att sökas av oss alla.

Här, liksom i andra presentationstexter och i urvalet, märks att serien uppstod i en idealistisk och romantisk anda av äldre snitt, något som kom till uttryck i återkommande hänvisningar till fantasins kraft, de utvalda skaparandarnas genigåva och den goda konstens förfinande och övernationellt förbrödrande egenskaper.

Utgivarna

Förslaget till serien kom ursprungligen från Karl Otto Bonnier. Av ett brev från denne till Fredrik Böök (6/6 1924; brev som citeras återfinns i Bonnierarkivet på Centrum för näringslivshistoria) framgår att förläggaren hade fått idén under en vistelse i USA, där han ”upptäckt några liknande företag”. Bonnier tänkte sig nu en världslitteraturens motsvarighet till skriftserien Sveriges Nationallitteratur, som förlaget givit ut 1907−1919 i 26 band och i en ny serie om 30 band 1921−1922. Den serien hade planlagts av Oscar Levertin och sedan förts i hamn av bland andra Henrik Schück och Böök. Redan i det första brevet siktade Karl Otto Bonnier på en serie om 50 band, han hade också ett utkast till en utgivningsplan och undrade nu om Böök ville bli seriens ”utgivare”, det vill säga fungera som huvudredaktör. De båda träffades kort därefter, skisserade upp en gemensam lista och kopplade därefter in Martin Lamm och Per Hallström.

Böök var vid tiden litteraturprofessor i Lund, Lamm var detsamma i Stockholm. Hallström var väletablerad som författare och översättare och liksom Böök ledamot av Svenska Akademien, i vilken Lamm snart skulle väljas in. Framförallt Böök och Hallström delade en dragning åt den tyska romantiska idétraditionen, vilket alltså tycks ha satt sin prägel på seriens utformning och i presentationen av de utvalda titlarna som en självklar samling upphöjda, evigt värdefulla verk.

Inställningen var mer jordnära och pragmatisk på förläggarsidan. I ett brev till Böök (30/12 1924) diskuterade Karl Otto Bonnier seriens undertitel. Tydligen ansåg Böök att någon sådan inte behövdes, mot vilket förläggaren invände att endast Världslitteraturen ”går väl ännu icke an. Det skulle se för anspråksfullt ut”. Istället ville han se en undertitel som betonade att urvalet omfattade ”alltjämt läsbara böcker”, ett område där han uppenbarligen – till skillnad från Böök − vädrade en kommersiell riskzon i form av klassiker som ingen vill läsa. Man landade i ”De stora mästerverken”.

Seriens 50 band gavs raskt ut 1925−1929. Varje band omfattade cirka 350−550 sidor, det vill säga på ungefär fem års arbete avverkade redaktionen omkring 22 000 tryckta sidor, motsvarande nästan två hyllmeter text − ett av de mer imponerande utgivningsprojekten i svensk förlagshistoria. Samtliga band försågs med nyskrivna förord, ofta av Böök, ibland av översättarna eller övriga i redaktionen. Flera av dessa kunde publiceras som understreckare i Svenska Dagbladet, vilket gav serien regelbunden publicitet i ett av de viktigaste potentiella kundskikten.

Det var en stor produktionsapparat med två centra: ett kring Karl Otto Bonnier i Stockholm, ett kring Böök i Skåne. Förlaget och redaktionen arbetade på var sitt håll med att läsa igenom äldre översättningar och Bonniers utforskade rättighetssituationen för dem som höll måttet. Man lade också ut verk på nyöversättning och bearbetade en rad äldre utgåvor. Det redaktionella arbetet tycks ofta ha varit noggrant. I ett brev till Böök skrev Karl Otto Bonnier (5/1 1926) att en korrekturläsare uppdagat att konstnären och journalisten Nils Selander i sin översättning av Schillers Don Carlos utelämnat ett ställe, vilket han i manuskriptet motiverat sålunda: ”den tyska texten obegriplig på dessa två rader”. Redaktör och förläggare tyckte annorlunda och fann gemensamt en lösning.

Utgivningen inleddes hösten 1925 med titlar som man trodde kunde väcka intresse och som utgivarna hunnit skaffa rättigheterna till, däribland ett första band Shakespeare (nummer 14), Cervantes (16 och 17) och Tolstojs Anna Karenina (45 och 46). Numreringen av seriens delar skedde alltså inte efter utgivningsföljden utan enligt en något oklar litteraturhistorisk kronologi. Först i numreringen var Det indiska dramat, utgiven 1927. Nummer 2, 3, 4 och 5 innehöll Tusen och en natt, Iliaden, Odysséen och Grekisk poesi. Bland de sista numren fanns omfångsrika 1800-talsromaner av Tolstoj, Dostojevskij och Flaubert.

Kort efter de första delarnas utgivning kunde förlaget i triumferande annonser (bland annat i Dagens Nyheter 13/10 1925) förkunna att serien på tio dagar fått ”1 200 fasta subskribenter”, vilket beskrevs som en stor framgång, ”en av de största svensk bokhandel har att uppvisa”. I Karl Otto Bonniers fembandsverk om familjeföretaget från 1956 sägs också att projektet blev ”en alldeles ovanlig framgång”.

Urvalet

Sett till källspråken rådde en stark dominans för ”de tre stora”: engelska, franska, tyska. Litteratur på dessa språk stod för innehållet i mer än 30 av 50 band. Det fanns dock anmärkningsvärda skillnader inom gruppen.

De engelskspråkiga författarna fyllde fler (17) band än de tyska (9) och franska (6) tillsammans. Det är beaktansvärt, givet den vanliga föreställningen om att svensk kultur − och i synnerhet de höglitterära kretsar där konservativa och tyskvänliga personer som Böök och Hallström var tongivande − var så starkt tyskinfluerad under århundradets första decennier. Inom översättningslitteraturen var dock den anglosaxiska dominansen betydande i Sverige långt före 1945, inte bara vad gäller underhållningslitteraturen utan också i den här sortens högprestigeprojekt. Krigsslutet 1945 förstärkte snarare än skapade den svenska översättningslitteraturens tillvändhet mot den angloamerikanska världen.

En sak som dock skiljer Världslitteraturen från de många klassikerserier som började ges ut efter 1945 är att inslaget av amerikansk litteratur var så begränsat. För Böök, Hallström och Lamm var klassisk engelskspråkig litteratur närmast per definition brittisk.

Bland övriga återkommande källspråk i Världslitteraturen kan nämnas ryska, spanska och klassisk grekiska (4 band vardera), samt italienska och latin (2). Bland de levande källspråken märker man att de franska, ryska och tyska verken överlag var yngre än de engelska, italienska och spanska. De italienska banden innehöll Dante, Petrarca och andra äldre diktare; de spanska innehöll Cervantes och dramatiker från den spanska guldåldern. Urvalet av engelskspråkig litteratur hade en viss slagsida åt tidigmoderna diktare som Shakespeare och 1700-talsförfattare som Defoe, Fielding och Swift. I det tyska urvalet märks en stark dominans för romantiska författare från 1800-talets första hälft. Den moderna romanen hade ett tydligare genomslag i det franska och ryska urvalet.

Sett till verkens ålder hade serien en tyngdpunkt i det tidiga 1800-talet. Ungefär halva serien upptogs av verk skrivna cirka 1800−1850. Tidigmoderna verk (cirka 1500−1800) fyllde 14 band, varav de flesta var skrivna av 1700-talsförfattare som hade mycket gemensamt med sina efterföljare på tidigt 1800-tal. Av de 50 banden innehöll sex antika europeiska författare (grekiska, latin) och fem samlade medeltida verk och renässansdiktare.

Vissa band hade klar antologikaraktär, och ibland blev det spretigt, med skilda genrer och författarskap i översättningar från skilda tider. Exempelvis Fransk romantik I innehöll först en anonym översättning av Hugos lyriska dikter, följda av av hans drama Hernani, ett utdrag ur en reseskildring av Alfred de Vigny, därefter en serie lyriska dikter av Alfred de Musset och ett par komedier av samme författare. Den som skulle tillgodogöra sig ett sådant band läste knappast från pärm till pärm utan hade snarare hela serien i bokhyllan och konsulterade det då och då, ungefär som ett konversationslexikon. Antologikaraktären förstärktes av översättningarnas varierande ålder. Nummer 32, Engelsk romantisk lyrik, samlade exempelvis äldre tiders översättare, som K.A. Nicander, Carl Rupert Nyblom, C.V.A. Strandberg och Gustaf Fröding, med framstående samtida namn som Frans G. Bengtsson, Erik Blomberg och Anders Österling.

Översättarna och deras arbeten

Omkring tre fjärdedelar av materialet i serien utgjordes av äldre översättningar som tryckts tidigare på annat håll. En av de mest tidskrävande uppgifterna för redaktionen tycks ha varit att jaga efter rättighetsinnehavare till avlidna översättare eller tidigare utgivare, samt att reda ut tvister med dessa då de ställde ersättningsanspråk som var orimliga för Bonniers. I något fall fick det världslitterära urvalet omförhandlas till följd av sådana upphovsrättsliga omständigheter. Exempelvis A.U. Bååths översättning Egil Skalle-Grimssons saga uteslöts eftersom den tidigare utgivaren Geber reste för höga ersättningskrav (brev till Böök 20/1 1925). I ett annat brev (13/10 1928) skrev Karl Otto Bonnier att han befarade att Ane Randel skulle kräva ”mycket bra betalt” för att låta sin tolkning av Det stora testamentet ingå i serien, och han undrade om Böök kunde tänka sig att man utelämnade Villon och stoppade in något annat ifall farhågorna slog in. Den gången fann man en lösning − Randels översättning trycktes i nummer 10. Men exemplet understryker att en klassikerseries utformning i detalj inte utgör något absolut uttryck för en bestämd kanonuppfattning, utan att den också är underkastad praktiska omständigheter. En annan sådan var volymernas omfattning. Gällande Engelsk romantisk lyrik skrev Karl Otto Bonnier (21/7 1926) att ”volymen blev ju något för tunn och borde gärna utökas med åtskilliga ark”. Böök och hans redaktion fick se till att hitta något som kunde inlemmas bland mästerverken som utfyllnadsmaterial så att böckerna inte blev alltför ojämna i omfånget.

De äldre översättningarna i serien var vanligen omkring 20−30 år gamla, ibland upp till ett halvsekel. Tidens inställning till omtryck av äldre översättningar tycks ha varit positiv, och tidningarna beskrev det återkommande som att Bonnier här tillgängliggjorde texter som länge varit svåra eller omöjliga att få tag på för allmänheten. Endast i något fall vände sig kritiken mot redaktionens urval, som då Hjalmar Edgrens sanskritöversättning från 1875, Schakuntala eller den förlorade ringen, förklarades föråldrad och oläsbar i Dagens Nyheter (5/6 1927).

Omkring en fjärdel av serien utgjordes av nya eller relativt färska översättningar. Några gjordes på direkt uppdrag från redaktionen (till exempel Richard Hejlls tvåbandsöversättning av Henry Fieldings Tom Jones), andra för att översättaren redan påbörjat arbetet och knöts till serien då utgivningsprojektet blev känt. En variant av det senare fallet var Per Hallströms översättningar av Shakespeare. Hallström höll ändå på med Shakespeares samlade verk för Bonnier och fick här dubbel avsättningsyta för några av översättningarna. En av de mer betydande nyöversättningarna var Axel Mobergs Tusen och en natt − den första (och hittills enda) översättning som gjorts till svenska direkt från arabiska, något som Böök hade insisterat på. Annars lade redaktionen främst ut kortare texter för översättning − noveller, lyrik och dramatik.

Det var en imponerande räcka med översättarnamn som figurerade i serien. Många hörde kanske inte till tidens mest produktiva översättare utan var ofta bekanta för någon mer uppburen syssla − de var framstående akademiker, författare och kritiker. Vid sidan av de redan omtalade kan nämnas Karl August Hagberg, Bertil Malmberg, Hjalmar Söderberg och Fredrik Wulff. Det var en nästan uteslutande manlig skara – de ”slaviska” översättarna Ellen Rydelius (ryska) och Ellen Wester (polska) var de viktigaste undantagen.

En särskild grupp översättare utgjordes av teatermän, vars dramatiska översättningar använts på Stockholms teatrar. Så innehöll till exempel Tysk drama och tysk lyrik (1927) två nyligen spelade skådespel av Heinrich von Kleist, översatta av litteraturhistorikern Gösta Montelin respektive skådespelaren Nils Personne. Intrycket är att förlaget ibland kunde knipa åt sig en text från någon av huvudstadsteatrarnas tidigare, pågående eller kommande uppsättningar och att en del av dessa verk kanske inte nödvändigtvis hade kommit med i Världslitteraturen om inte tillfället yppats.

En grupp översättningar i serien var nytryck av helt färska arbeten. Hit hörde Frans G. Bengtssons tolkning av Miltons Det förlorade paradiset, utgiven första gången i Natur och Kulturs serie Levande litteratur bara ett år innan den utkom i Världslitteraturen 1927. Också de ryska översättningarna av Sigurd Agrell och Ellen Rydelius var bara något år gamla.

Homeros fick en krokig och tragisk väg in i Världslitteraturen, då den åldrade professorn i klassisk arkeologi Hugo Bergstedt avled under arbetet med Odysséen och Iliaden. Han hade varit sjuklig under arbetet och lämnade efter sig texter i behov av ”rätt betydliga korrigeringar”, enligt Karl Otto Bonnier (brev till Böök 13/9 1926). Bonnier hade i det läget helst använt sig av Erland Lagerlöfs klassiska tolkningar, men rättighetssituationen var olöslig. Efter att Elof Hellquist avböjt att avsluta Bergstedts översättningar tog Bernhard Risberg på sig uppgiften. Hellquist var annars den mest framträdande översättaren av klassiskt grekiskt material för serien, och stora delar av hans översättningar hade inte publicerats tidigare.

Ibland försökte förlaget strama in på utgiftskontot genom att föreslå att äldre översättningar användes. Redaktionen stretade då gärna emot och förespråkade nyöversättningar. För Adam Mickiewiczs versepos Pan Tadeusz hade Böök på eget bevåg kontaktat Ellen Wester angående en nyöversättning i prosaform. Då Karl Otto Bonnier fick kännedom om den saken skrev han till Böök (13/6 1925) och förklarade att han gärna såg att man istället använde Alfred Jensens redan förefintliga översättning från 1898:

Han själv höll på den som sitt bästa översättningsarbete och nog vore det väl lämpligare om vi hade den på vers i likhet med Strandbergs Byronöversättning än att göra en prosaomskrivning.

Bööks svar (15/6 1925) var starkt avvisande. Jensens översättning var ”alldeles onjutbar, versen delvis parodisk, alltid knagglig”.

Jag har läst Pan Tadeusz i många olika översättningar, och konstaterat att Jensens är den omöjligaste. […] Nu är det alldeles ofantligt svårt att få en poetisk översättning av P.T.; att skapa en bred episk stil utan att begagna hexameter är en formell nyskapelse. Bland det bästa jag sett är en modern engelsk översättning, som är på prosa; faktiskt kommer allt det episka och novellistiska mycket bättre fram där än i tunga rytmer och rim.

I ett senare brev (22/6 1925) skriver Böök att Wester gått med på förslaget under förutsättning att ”ingen poetisk nyskapare finns att tillgå”.

I något fall var det förlaget som drev på för en ny översättning, som när Karl Otto Bonnier (18/7 1927) föreslog att Curt Bergs nyöversättning av Calderóns Livet en dröm skulle få ersätta det liggande förslaget, Theodor Hagbergs ålderstigna tolkning från 1870. Det var Berg som kontaktat Bonniers − han hade ändå börjat översätta verket för Dramatiska teatern och förlaget kunde få texten billigt. Böök tog anbudet under nådigt övervägande och fann Bergs tolkning ”förträfflig” (24/9 1927).

Utgivarna kunde också vackla mellan återutgivning och nyöversättning. Av ett brev till Böök från Tor Bonnier (7/2 1925) angående Madame Bovary framgår att man tillfrågat författaren Sigfrid Siwertz om inte han ville översätta verket eller annars göra en ”överarbetning av den gamla översättningen”. Nu hade Siwertz avböjt, och man övervägde istället möjligheten att Böök ”med en uppläsares hjälp” skulle kunna omarbeta Ernst Lundquists översättning från 1883. Karl Otto Bonnier skrev (21/2 1925) till Böök att han kanske kunde göra det ”med tillhjälp av en infödd fransyska eller fransman”. Men till sist blev det skribenten Kjell Strömberg som tog an sig uppgiften. Och även om det i förordet framkom att det var Ernst Lundquist som var den egentlige översättaren, var det Strömbergs namn som lyftes fram på titelbladet och i annonserna, och detta var förmodligen vad som orsakade att den reviderade texten senare gavs ut ett par gånger som en översättning − av Strömberg.

En översättare som vållade särskild huvudbry var David Sprengel. Man ville gärna återanvända hans översättning av Candide som gått i Bonniers sekelskiftesserie Mästerverk ur världslitteraturen. Sprengels vilja att diskutera ändringar i texten var dock betydligt större än redaktionens. I ett av många frustrerade brev (20/7 1925) beskriver Böök hur Sprengel berett honom bekymmer genom att vara omständlig och ställa krav; bland annat ska han ha fordrat av Böök att han

skulle hyra tysta rum åt honom och hans fru, han ville ligga här i Malmö för att få rådgöra med mig. Jag blev dödligt förskräckt över utsikten till så mycket långrandigt prat, och måste ’faire le mort’ för att slippa undan.

Det urval som träffades i Världslitteraturen kan i efterhand diskuteras vad gäller dess globala representativitet eller den nästan fullständiga manliga dominansen i såväl urval som på översättarsidan. Samtidigt ägde urvalet det självklaras och odiskutablas kraft. Åtminstone för den tidens utgivare och läsare tycks serien ha motsvarat förväntningarna på en hög och skön litteratur.