Orosår
NILS FERLIN & KRIGET
En utställning om Nils Ferlin
mellan åren 1939–1945
Soldaten Ferlin.
Nils Ferlin hade varit sen till sin värnplikt. Som så många andra fann han anledning att dröja med inställelsen. När han så småningom infann sig var det till Göta livgarde han kom – eller I2, som det egentligen hette efter 1914. I Jenny Westerströms biografi kan man läsa: ”[Ferlin] övade gevärsföring på Göta livgardes kaserngård, tränade ålning i leran ute på Gärdet och språngmarscher från De tre ekarna till Mörka skogen.” Och hon fortsätter:
”Med sin vältränade kropp hade han inga problem att hålla takten med de andra, och också här gav sig hans speciella ledaregenskaper till känna. Han gjorde på sitt vanliga sätt också ovanliga saker. Han kunde uppbygga sina kamrater genom att efter taptot ligga och recitera Fröding i logementets mörker. Det slutade med permissionsförbud.” (Ur Jenny Westerström, Nils Ferlin. Ett diktarliv, 2016).
Dikten som tröst i mörkret. Till den skulle Ferlin så småningom återvända, i ett annat och djupare mörker.
Ferlin kunde skriva lättsamt om sin tid vid Göta livgarde – om han ville. Som i dikten ”Hyggligt” i Från mitt ekorrhjul (1957):
”När jag engång i världen
vid numera nedlagda
Kungliga Göta Livgarde
fullgjorde — som det heter,
min värnplikt
hände det sej
att en yngling från landet
som beordrats till söndagstjänstgöring i köket
för sin själs frälsning
överlät jobbet åt mej.
Fem riksdaler betalade han,
kontant och utan att blinka.
Och glad var han också.
— Man får inte arbeta på en söndag, sa han.
Då kommer man till helvetet.”
Men Ferlins ”stamkort” – värnpliktskortet – berättar mycket, om än kortfattat, om hans tjänstgöringar, och där är bilden som framkommer inte alltigenom lättsam. Först står där om etthundratjugo dagars värnplikt vid I2, Göta livgarde, påbörjad den 17 oktober 1920 och avslutad den 24 april 1921. Sedan om repövningar, utbildningar, vitsord och förseelser.
Men som alltid med Ferlin var det sällan enkelt och rättframt. Den 16 april 1921, åtta dagar innan värnplikten var slutförd, hade han smitit. Och den 18 april sattes han sålunda i vaktarrest i sex dagar. Så avlutades hans värnplikt – i arresten.
Att boaormen äter kaniner – kanske tänkte Ferlin på den pennalism som fortfarande var ett utbrett fenomen inom militären? När Harry Martinson gjorde kortvarig tjänst vid skeppsgossekåren i Karlskrona kallades de nya rekryterna ”kaniner” – och var lovligt byte för de äldre. Läs mer här. – Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Ferlin hörde egentligen till 1918 års värnpliktsklass. Men redan 1919 hade man anledning att anteckna hans frånvaro. ”Undanhållning”, och därefter ”rymning”, står antecknat under ”Förbrytelsens beskaffenhet” på baksidan av stamkortet.
Här fanns anteckningar om olovlig frånvaro också andra år: 1921, 1923. Det var små nålstick av självständighet – sedan verkar han ha anpassat sig. Åtminstone tillräckligt för att inte dra på sig bestraffningar.
Någon mönstersoldat var han knappast. När man bläddrar bland värnpliktskort är det endast sällan man ser vitsord vars betyg ligger lägre än 3, men för Ferlins vitsord fick flyktbeteendet konsekvenser. Vitsordet för ”tjänstbarhet” blev 3 – som utbildad granatkastare fanns det väl helt enkelt inget att anmärka av negativ art – men för ”uppförande” blev det bara 2.
Det var ju det här med auktoriteter. Att behöva anpassa sig till ett system. Lätt var det aldrig.
Landstormen.
Och när ett andra världskrig stod för dörren kallades Nils Ferlin in på nytt. Nu var det Landstormen som gällde, den organisation som samlade rikets äldre men fortfarande vapenföra skaror till försvar och värn.
Ferlin hade förstås inte välkomnat kriget. Men han hade heller inte förväntat sig något bättre av mänskligheten. En svart syn på världen hade förberett honom för det värsta.
I Aftonbladet hade han sagt: ”– För mig kom krigets utbrott ingalunda som en överraskning. Jag har alltid trott illa om människorna […]. Det blev för mig bara en demaskering, ett avslöjande av all den humbug som finns.”
Att han gjorde sin plikt var självklart. Men det var knappast med glädje han tog på sig uniformen. Krönikorna i Idun hade ju varit, om man så vill, ett slags beredskapstjänst i sig; ett sätt att, med ord och rim, utvinna mening ur det meningslösa som väntade. Men versen var till föga hjälp när han nu – som trött och åldrad i förtid – hade att inställa sig till tjänstgöring på nytt.
Det blev till slut etthundra dagar vid L1. Den 5 september 1940 hemförlovades Ferlin. Och så skulle hans dagar i kronans tjänst sluta.
”Det var jag som nyss sprang förbi,
fast det märkte väl inte ni.
Och jag slängde min bomb som en handgranat
för mitt kvävande mänskoförakt och mitt hat.
Den bomben gjorde mej fri.
Men det märkte väl inte ni.
Jag trodde på Dödens färja.
Min plåt jag hade betalt.
Då kom en polis,
fick porträtt och pris,
men jag kom till Beckomberga
– Det hela var rätt egalt”
(Den tidigare opublicerade dikten är citerad ur boken Efterskörd, 2021).
Krigets vanvett.
Att Ferlin (som journalisten i Aftonbladet konstaterat den 7 april 1940) var ”bitter” över mänsklighetens dårskaper gjorde honom förstås än mer känslig inför de dårskaper som kunde kopplas till militarism och krigshets. Det kom till uttryck inte bara i intervjuer – utan också i dikter. I ”Små ingenjörer” i samlingen Barfotabarn (1933) var det till exempel vapenindustrin som dissekerades:
Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
”Döden fått åter en dosa i hand
— har duktiga leverantörer.
De sitter och labrar i allo land,
små flitiga ingenjörer.
Läste helt nyss i det blad jag fick
hur de pulvrat ett nytt slags jorum:
en stad tar de bort på ett ögonblick,
på ett kick är den hej basalorum.
Min illa förvaltade huvudskult
mot handen sakta jag sänker
och undrar helt stilla och högaktningsfullt
vad vår herre i höjden tänker.”
Redan i dikter som ”John Boy” (1930) hade Ferlin gestaltat den galenskap som maskerade sig som hjältemod. Och länge kunde hans dikter om krig och dårskap fortfarande präglas av ett visst ironiskt lättsinne. Men 1938, i samlingen Goggles, var till sist lättsinnet som bortblåst. Den korta dikten ”Krig” var representativ för Ferlins sinnestämning inför krigets utbrott:
”Från människornas kvavda hop
mot rymden steg ett ångestrop:
Vi trängtar att befrias!
Tungt klättrar Döden ur sin grop:
här kommer jag: Messias.”
Och när Ferlin, också i Goggles, gör dikt av ett vaxkabinett är det mycket av tidens dårskaper som ställs fram.
”Kom och se och beskåda:
krigsinvaliden i låda.
Helst när månen är klorblek.
Allt i naturlig storlek!
[…]
Lilleputtar och resar.
Hitler sträcker åt Cæsar
en bägare vin — bak ryggen
har han en kniv den styggen!
Allt är rejält och fakta.
Kom och se och beakta.
Intet rosas och risas.
Allt bara förevisas.
[…]
Snart — som I alla veten,
kommer den stora kometen!
Viftar han till med svansen
då tar det slut på dansen.
Dallergräset och eken
åker tillhops ur leken.
Allt går bort och är undan
— gapskratt och stilla begrundan.”
I krönikorna i Idun såg det ofta något muntrare ut. Men mitt i striden och oroligheterna var det förstås långt svårare att uttrycka sin kritik och sin misstro mot systemet. Och det var till slut en uppgiven diktare som 1944 summerade erfarenheterna från krigstjänstgöringen:
”Med krucifix och med böner
och Herrans ord
den tjocke prästen har vigt oss
till brodermord.
Med krucifix och med later
av alla slag. —
Vi är ju inga soldater
i vardagslag!
Vi är inte alls så starka
till blod och nerv
som de ska vara som helgats
till krigets värv.
Bryt inga blommor, kamrater,
men minns vårt ord:
Den tjocke prästen har vigt oss
till brodermord.”
Det handlade för Ferlin – till slut – alltid om död och förintelse. Om maktens våld mot människan.
”Min humor var en skallra.
Lätt skallrade jag väck
den största som den allra
minsta lilla skräck.
Snart går jag utan vapen
och med ett ur som stannat
direkt mot galenskapen.
Jag orkar inte annat.”
Som soldat hade Nils Ferlin lärt sig sin plikt under långa dagar i tjänst. Som medmänniska var plikten en annan.
EN INTRODUKTION
BOHEMENS LIV
ATT SKRIVA I TIDEN (I)
ATT SKRIVA I TIDEN (II)
SOLDATEN FERLIN
UR ANDRAS ÖGON (I)
UR ANDRAS ÖGON (II)
UPPBROTT & SJUKDOM
FERLINS RÖST
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Orosår: Nils Ferlin & kriget” producerades för Litteraturbanken under september 2021 av Martin Joviken & Dick Claésson. Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Texten till det här avsnittet, ”Soldaten Ferlin”, var det Dick Claésson som skrev.
LÄS NILS FERLINS DIKTER HOS LB.SE
EN DÖDDANSARES VISOR (1930)
BARFOTABARN (1933)
GOGGLES (1938)
MED MÅNGA KULÖRTA LYKTOR (1944)
KEJSARENS PAPEGOJA (1951)
FRÅN MITT EKORRHJUL (1957)
EN GAMMAL CYLINDERHATT (1962)