Orosår
NILS FERLIN & KRIGET
En utställning om Nils Ferlin
mellan åren 1939–1945
Uppbrott & sjukdom.
Nils Ferlin gjorde sig otvivelaktigt ett namn när han i slutet av 1938 utkom med diktsamlingen Goggles. Dikten ”Getsemane” kom snart att bli versen på allas läppar. Berömmelsen förmådde dock inte bota oron – snarare tvärtom. Inte ens pennan rörde sig längre på pappret som den en gång gjort.
Men Ferlin var inte improduktiv under åren som följde. Som vi redan sett skildrade han turbulensen på kontinenten i Idun i halvtannat år. Så ihärdigt och plikttroget arbetade Ferlin kanske aldrig förr eller senare.
Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Under 1941–1944 framställde Ferlin inte mindre än tre vissamlingar, i huvudsak tonsatta av Josef Briné (1899–1976). Men det var inte samma sak att skriva visor, menade Ferlin, som dessutom var missnöjd med resultatet. Han plågades av att lämna ifrån sig sina alster i ett alltför tidigt stadium bara på grund av det tryckande behovet av pengar. Det stränga samvetet fördröjde i sin tur en ny diktsamling.
Bonniers anhöll redan 1943 om en ny volym i ett brev till Ferlin, men han svarade bedrövad att ”några nya rim kan jag tyvärr inte hitta på just nu, vilket även i andra fall skulle ha berett mig lättnad”.
Omslagen till Nils Ferlins tre vissamlingar som utgavs åren 1941–1944 (fotografierna har vi lånat ur boken Efterskörd, 2021). Klicka på bilderna för att förstora dem.
I sjuksäng.
Emellertid gav skrivkrampen sig till känna redan omkring 1940. Arbetet med Idunkrönikorna blev honom övermäktigt, och mitt i denna desperation sökte han sig till Beckomberga sjukhus i hopp om frid. På sjukhuset ordnade man ett rum åt honom, och där blev han liggande dagarna efter att Tyskland invaderat Norge och Danmark den 9 april 1940.
Den exakta bakgrunden till sjukhusvistelsen kan man bara spekulera i, men själv ansåg sig Ferlin vara yrkesskadad. Och i detta särskilda fall bestod ju arbetet i att rapportera om kriget som rent fysiskt förflyttade sig närmre Sveriges gränser. Sådant sliter även på den mest hårdhudade. Och bara om ett par månader skulle han själv kallas in till militärtjänstgöring och vara redo att försvara landet vid ett eventuellt angrepp.
Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Läkarna noterade i journalen apropå krönikebeställningarna: ”Detta arbetssätt har varit påfrestande för patientens överkänsliga psyke och han känner sig nu urkramad.”
På Beckomberga sjukhus hade Ferlin redan varit inlagd sex år tidigare, och han var således bekant med sjukhusets miljöer och behandlingar. Då sades orsaken vara olycklig kärlek – den här gången fanns det inga tvivel om att sorgen bottnade i ett slags existentiell kris. Denna existentiella utmattning hade till på köpet berövat honom både sömn och aptit, men under vistelsen fick han möjlighet att äta upp sig en aning, och med sömntabletternas hjälp återhämtade han sig slutligen till arbetsdugligt skick. Efter en månad återvände han till Klarakvarteren för att slutföra uppdraget för Idun.
Det var nu inte långt kvar till tjänstgöringen som skulle påbörjas i augusti, och Idun skulle publicera ytterligare två krönikor innan det blev dags för Ferlin att ge sig av. Hans första bidrag efter hemkomsten andades en aning optimism. Dikten vänder tillfälligt blicken bort från bedrövelsens mörker och lovsjunger vårens ankomst:
Iduns krönika. Idun nr 20, 1940. (Klicka på bilden för att se den i större storlek.)
”Just nu – i skrivandets minut,
när »mörkrets välde viker»
(fast lögnen skriker som förut
ur trattar och rubriker)
just nu är i Vår Herres värld
så mycket skönt att skåda.
O, må – för Kristi himmelsfärd,
en stund det vackra råda!
Låt glömma alla lärospån
om blomma som förfryser.
Blyg står den vita anemon
i backarna och lyser.
Låt pröva – för en fågels drill,
om än det är dej givet
att se med barnastor pupill
på skapelsen och livet.”
Ännu väntade vinterland och mörkerland bakom knutarna. Krigsvintrarna var osedvanligt kalla, och Ferlin drog på sig köldskador, i ansiktet, en bister midvinternatt. Kölden gav en försmak av ett dystert 1941.
Ferlin besökte titt som tätt läkare för de åkommor han ådragit sig. Han skadade handen illa under sommaren – och utan en fungerande hand kom inga dikter på pränt. Kölden hade också förvärrat reumatismen – som till slut skulle ta händerna helt i anspråk.
Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Å andra sidan sålde diktsamlingarna som aldrig förr. Men de ansenliga intäkterna var till föga nytta för poeten som av princip delade pengarna broderligt med vännerna i Klara. Samma år gick Ferlin i konkurs.
Men värre var det trots allt med depressionerna. Hösten 1941 återvände Ferlin till Beckomberga sjukhus. Då vägde han endast 63 kg – snart sagt söndersmulad av missmod. När depressionerna plågade honom som värst sa han: ”Om man helst hade en fysisk krämpa så det kunde rättas till.”
I patientjournalen stod följande när diktaren skrevs ut månader senare:
”Pat. har under den gångna månaden varit i god balans men sömnen är fortfarande dålig. Kan ej sova utan sömnmedel. Han är numera glad och öppen. Hans bohemnatur förnekar sig icke. Reser ofta till staden och är ej så nogräknad på sjukhusets ordningsföreskrifter men uppträder aldrig stötande utan alltid artigt och godmodigt. Han har dock en viss ruelse över sitt leverne. Arbetar på en ny diktsamling (skillingtryck).” (Ur boken Efterskörd, 2021.)
Ur Knut Ståhlbergs artikel om Nils Ferlin i Aftonbladet, den 22 februari 1942. Klicka på bilden för att förstora den.
Nils Ferlins hårda liv skulle komma att kommenteras i pressen. Man ansåg att Ferlin hade förändrats. Journalisten och författaren Knut Ståhlberg (1919–2015) skrev 1942: “Han är inte längre den vittre narren, som går omkring på gator och torg och sjunger sina visor och gör en vacker kullerbytta för sina sorgsna medmänniskor. Han känner sig i stället som cirkusclownen, som på beställning gör sina konster, fast inte i ett cirkustält men i tidningarnas spalter. Det tjänar inte längre något till att försöka dölja ångesten och ledan bakom clownattityden.” (Ur Aftonbladet, den 22 februari 1942.)
Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Till Penningby.
1943 reste en grupp svenska poeter över till Helsingfors för att läsa dikt under en välgörenhetstillställning. Och nu mötte Ferlin den kvinna som skulle komma att förändra hans liv: Henny Lönnqvist (1907–1979).
I själva verket hade de lärt känna varann redan fem år tidigare under ett par festliga kvällar i Stockholm, precis innan Ferlins stora genombrott med Goggles. Henny reste hem till Finland strax därpå, och brevväxlingen dem emellan försvårades självklart av kriget som blossat upp på kontinenten. Det var tyst i några år, men de dröjde utan tvivel kvar i varandras tankar.
Mötet i Helsingfors kompenserade för den femåriga tystnaden. Paret fann varandra på nytt. Inom kort talade de om utresetillstånd, tjänstledighet och så småningom om en framtid tillsammans i Sverige.
Nu dög inte längre tillfälliga uppehåll på sjabbiga hotell i Klarakvarteren – nej, i en liten hyrstuga i Penningby sökte paret snart sin tillflykt.
Till vänster: Nils och Henny nyinflyttade i ”Lillstugan” i Penningby utanför Norrtälje (fotografiet har vi lånat ur boken Efterskörd, 2021). Till höger: notis av signaturen BOM i Hudiksvallstidningen, 13 september 1944. Klicka på bilderna för att förstora dem.
Den lilla hyrstugan i Penningby (fotografiet har vi lånat ur boken Efterskörd, 2021). Klicka på bilden för att förstora den.
Det nya livet på landsbygden lockade fram skrivglädjen på nytt. Rimmen kom tillbaks, och inom det nya hemmets 24 kvadratmetrar påbörjade Nils Ferlin arbetet med sin fjärde diktsamling: Med många kulörta lyktor.
Henny beskrev arbetet i efterhand såhär:
”Innan han satte igång skulle allt som var besvärligt ordnas upp. Brev skulle besvaras, alla förpliktelser skulle fullgöras. Sen kom själva skrivandet så småningom igång. Den ena dikten efter den andra kom på pränt. Det mesta togs ur minnet. Ibland fanns dikten tryckt i en tidning. Kanske måste den finslipas – ett intensivt, omsorgsfullt arbete. Ingen alkohol, men kaffe, kaffe i oändliga mängder. Dag ut och natt in, allt i ett svep tills samlingen låg färdig.” (Ur boken Nils. Ett försök till porträtt, 1971.)
Att skriva en ny diktsamling i relativ ensamhet var nytt för Nils Ferlin. Kafésorlet och gatans larm hade fram till nu varit ett naturligt inslag i Ferlins arbetsprocess. Men resultatet av det hårda arbetet visade sig också i resultatet: Med många kulörta lyktor blev den slutliga uppgörelsen med bohemlivet i Klarakvarteren. Han var nu redo för ett nytt liv i Roslagen.
Så kom dagen. Inte långt efter diktsamlingens utgivning stod paret äntligen på rådhusets trapp den 22 februari 1945. De var nu äkta makar och plåtades av tidningarnas fotografer som trängdes nedanför. Det var den 22 februari 1945, och drygt två månader återstod av andra världskriget.
Till vänster: Nils och Hennys bröllop utanför Stockholms rådhus (fotografiet har vi lånat ur boken Efterskörd, 2021). Till höger: notis ur Trelleborgs-Tidningen den 23 februari 1945. Klicka på bilderna för att förstora dem.
Bröllopslunch hemma hos Nils Ferlins svåger Eduard Hladisch (fotografiet har vi lånat ur boken Efterskörd, 2021).
För första gången sedan moderns död 1936 hittade Nils Ferlin hem. Till ett eget hem. Och det stillsamma livet i Penningby avlägsnade bohemlivets skygglappar. Nu hade man plötsligt råd att drömma – vidare och vildare än någonsin förr. Man anade världsfreden bortom horisonten.
Nils och Henny fantiserade om att slutligen resa iväg en dag. I en intervju med skalden skriver signaturen Kbn i Aftonbladet den 4 september 1944:
”Men Ferlin längtar efter vidare perspektiv. Han vill en gång resa ner till Frankrike, inte bara till Paris utan till Bretagne, Normandie, Azurkusten, ja, Frankrike. För första gången tycks också den drömmen kunna bli verklighet. Han satt vid bondens radio och lyssnade andäktigt när Paris föll. Och dessutom: numera gör han sig sådana inkomster på sin diktning att han gott kan kosta på sig att resa. När freden kommer.”
Utsnitt ur en intervju med Nils Ferlin av signaturen Kbn i Aftonbladet, den 4 september 1944. Klicka på bilderna för att förstora dem.
EN INTRODUKTION
BOHEMENS LIV
ATT SKRIVA I TIDEN (I)
ATT SKRIVA I TIDEN (II)
SOLDATEN FERLIN
UR ANDRAS ÖGON (I)
UR ANDRAS ÖGON (II)
UPPBROTT & SJUKDOM
FERLINS RÖST
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Orosår: Nils Ferlin & kriget” producerades för Litteraturbanken under september 2021 av Martin Joviken & Dick Claésson. Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Texten till det här avsnittet, ”Uppbrott & sjukdom”, var det Martin Joviken som skrev.
För detta avsnitt har vi använt oss av följande tryckta källor: Åke Runnquist, Poeten Nils Ferlin (1958), Henny Ferlin, Nils. Ett försök till porträtt (1971), Jenny Westerström, Nils Ferlin. Ett diktarliv (1998), samt Hans Rutberg & Jenny Westerström, Efterskörd. Ferlinfynd från en spånkoffert (2021).
LÄS NILS FERLINS DIKTER HOS LB.SE
EN DÖDDANSARES VISOR (1930)
BARFOTABARN (1933)
GOGGLES (1938)
MED MÅNGA KULÖRTA LYKTOR (1944)
KEJSARENS PAPEGOJA (1951)
FRÅN MITT EKORRHJUL (1957)
EN GAMMAL CYLINDERHATT (1962)